Off-festivalens levande annonspelare, som går omkring och gör tingeltangelreklam för sina föreställningar, ser fortfarande klarögt fräscha och optimistiska ut. Fram emot den tjugosjunde juli när allt är över, kommer de att ha falnat betydligt. Det är varmt här, och hårt att vara kulturarbetare i Krisens Europa.

Det märks redan på festivalöppningen, urpremiären av Christoph Marthalers ”Papperlapapp” (recenseras här intill). Kulturarbetarna kapar åt sig en minut innan föreställningen, för en appell till kulturminister Frédéric Mitterrand som sitter i publiken. I juli fastslås kulturbudgeten för nästa år och hårda nedskärningar har aviserats. Restaurangmomsen minskas från tjugo till sex procent vilket motsvarar kulturpengarna i dag. Konsten får betala när konsumtionen ska drivas upp.

Teatermannen Jean Vilar skapade Avignonfestivalen efter kriget, 1947, till försvar för konsten och i hopp om en bättre värld. Om den nu har blivit det? Utanför påvepalatset demonstrerar en allvarlig grupp, mot Frankrikes nya, skamliga invandringslagar som sätter asylrätten ur spel och förvisar ungdomar som levt hela sitt liv här.

Politiken har alltid varit viktig i Avignon, uttalat och underförstått. Här blir urpremiär på ”Mannen utan egenskaper” som operateater av flamländaren Guy Cassiers. Wienaren Robert Musils stora roman speglar tiden före första världskriget. Tyske Andreas Kriegenburg gör Kafkas ”Processen” i stumfilmsstil. Förre makroekonomen François Orsoni sätter upp Bertolt Brechts bulimiska ungdomsdrama ”Baal”. På basis av sin tyska familjehistoria gör dramatikern Falk Richter dagboksteater i ”My secret garden”.

Avignon tar kort sagt pulsen på Europa. Det är en mindre grandios festival än den i Edinburgh i augusti och öppnare mot omvärlden än Berlins Theatertreffen i maj.
Avignon är Europas oomstridda performance-centrum, i år med många unga, okända förmågor. Det kan vara för att spara pengar, festivalen sitter väl knappast i orubbat bo, men det är också väldigt spännande.