Rapport 2 från seminarierna under Teaterbiennalen i Borås
En morbid tanke slår mig när jag spanar mot den regntunga Boråshimlen: Om någon skulle släppa en bomb just här just nu skulle Sveriges teaterliv i princip utplånas.
Stadens hotell, teatrar och högskola bågnar av skådespelare, regissörer, teaterchefer, kritiker och så vidare. Under hotellfrukosten får man hålla tungan rätt i mun, kritiserar man föregående kvälls föreställning kan man ge sig fan på att någon från just den ensemblen också står i kön till bacon och äggröran.
Någon liknar Teaterbiennalen vid en släktträff, och under seminarierna kan moderatorerna påfallande många förnamn på dem som vill ställa frågor till panelen. Diskussionerna är stundtals heta, betydligt högre gradantal råder här än vad som till exempel är brukligt på litteraturens motsvarighet, Bokmässan i grannstaden Göteborg. Intensiteten påminner också om att scensfären varit huvudsaklig diskussionsarena för kulturpolitik det senaste året; Skuggutredningen är givetvis på plats i Borås.
En seminarieserie som lockat många åhörare är redovisningen av ”Att gestalta kön”, ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt vid Sveriges teaterhögskolor. De senaste två åren har ett genomgripande arbete pågått för att få både lärare och studenter att bli medvetna om genusperspektivet i sina konstnärliga val.
Förbannat segt kan tyckas, att detta behov fortfarande finns. Men vad ska man göra när dagens kvinnliga elever får mindre utrymme än sina manliga kurskamrater, och när vissa utbildningar under tre år inte jobbat med en enda text av en kvinnlig dramatiker? Uppfattningen att genusperspektivet ställer sig i vägen för konsten är lika grundmurat som tröttsamt, klargör initiativtagaren och regissören Carolina Frände, som även är prorektor vid Teaterhögskolan i Stockholm.
Bidde det något av projektet då?
Jodå, flera paneldeltagare är tinderögt genusfrälsta och generösa med sina aha-upplevelser: En dramapedagog berättar att han delade upp studenterna i en kill- och tjejgrupp och till sin förvåning uppmärksammades på att den största skillnaden inte låg hos eleverna, utan i hans eget bemötande av dem. En annan fråga som väcktes var om det krävs att de Shakespeare, Molière och Tjechov-klassiker som totalt dominerar utbildningarna kastas i sjön? Lösningen som de flesta kunde enas om var att i stället arbeta med hur man tar sig an dem samtidigt som man breddar repertoaren.
Dramaturgen Kristina Hagström Ståhl har tagit fram en lista med namnförslag på kvinnliga dramatiker och efter att ha sett ”Heterofil – En heterosexuell kabaret” håller jag tummarna för att Christina Ouzounidis finns med på den. Det som seminarierna uppmärksammat går förstås att applicera på alla de juryutvalda pjäser som är huvudlockelsen med Teaterbiennalen – men av dem jag hittills sett manifesteras just normens och språkets makt mest knockande av Ouzounidis och Malmögruppen Teatr Weimar.
Upplyft av denna välspelade pjäs är det dags för en nattlig tur till Sveriges tillfälliga kulturmetropol, korvmojen på Allégatan, där hungriga scenkonstnärer trängs under en taksnutt i skydd mot regnet.