Teaterbiennalen i Borås har hamnat något i skuggan av Dramatens nyligen avslutade Bergmanfestival, som på ett tjusigt sätt visade vilken roll nationalscenen skulle kunna spela i svenskt teaterliv som initierande och inspirerande scen. På Teaterbiennalen märker man mycket mindre av nationalscenens inflytande på svenskt teaterliv och den har inte heller samma utåtriktade karaktär som Bergmanfestivalen. I första hand är biennalen en branschträff med skådespelarna i centrum.
Men den är också ett unikt tillfälle för alla intresserade och debattsugna att se eller se om en handfull av de mest omtalade uppsättningarna från de senaste två åren. Allt är naturligtvis inte med och det är också en omöjligt uppgift att göra ett rättvist urval, men om man enbart utgår från de uppsättningar som presenteras kan man bland annat dra följande slutsatser:
Att det bara finns en riktigt djärvt satsande teater i Sverige, nämligen Backateatern i Göteborg: (”3 x Brott och straff”).
Att den skrivna texten fortfarande står i centrum för många teateruppsättningar, men att teaterutbudet annars pendlar friskt mellan starka, stort anlagda berättelser (ofta med Värmlandsanknytning) och föreställningar helt utan dramatisk båge.
Att den publik och plats som en uppsättning ursprungligen tänktes för i hög grad bestämmer hur den tas emot av publiken (Stockholms stadsteaters ”Petra von Kants bittra tårar” behöver en storstad med puls omkring sig för att inte framstå som själlös och spekulativ, och Linus Tunströms ”Tjuven” talar så direkt till Uppsala att den hamnar skevt i förhållande till publiken i Borås).
Att vi rör oss så långsamt framåt när det gäller kön att Alfhild Agrells ”Räddad” (Östgötateatern/Riksteatern) och Victoria Benedictssons ”Den bergtagna” (Galeasen) fortfarande kan både underhålla och avskräcka.
Att Teatr Weimar med ”Heterofil” arbetar mot det könsrollscementerade och skyndar på frigörande tankar på området.
Att Västanå teater är mest medveten om musikens sugande, lyftande, destruktiva kraft (”En herrgårdssägen”).
Att lekfull teatermagi far illa av hällregn (stackars Orionteatern, stackars oss).
Att Birgitta Egerbladh i samarbete med komikerkollektivet Klungan har skapat en skrattreserv som räcker i flera år framåt (”Det är vi som är hemgiften”).
Att Malmö ligger i framkant när det gäller att förena teori och praktik. Att flera uppsättningar för både barn, ungdom och vuxna undersöker förhållandet mellan makt och maktlöshet, och – när det gäller vuxenföreställningarna – att älska och att äga.
Att Borås, slutligen, är en utmärkt biennalstad.
Biennalen visar också genom de samtal som arrangeras parallellt med föreställningarna att det finns ett uppdämt behov av debatt i Teater-Sverige. De seminarier som kretsar kring skådespelare väcker mest engagemang. Av samtalen framgår det att det finns ett oerhört glapp mellan utbildningarna där man kan tillåta sig att tänka djärva tankar och verkligheten där man gör som man alltid har gjort.
Just nu samlar sig många samtal kring kön och genus, och på teaterområdet är denna teoretiska diskussion mycket konkret förankrad eftersom man dagligen tränas i att spela män och kvinnor och utforska relationer. Förutsättningarna är extremt goda för att utforska och ompröva sina hållningar i teori och praktik. Teaterhögskolorna i Stockholm och Malmö bedriver sådant arbete, ofta i nära kontakt med fria grupper som Teatr Weimar.
Fördelningen mellan de diskussioner som ägnas åt krass verklighet och de som ägnas åt visioner är någorlunda jämn. Olyckskorparna borde kraxa högt i dessa kristider, men paradoxalt nog verkar det som om det ekonomiska tänkande som länge använts som ett vapen mot kulturen håller på att försvagas. När den borgerliga regeringen griper in för att hålla krisande flyg- och biljättar under armarna behöver förstås inte teatern skämmas mer än någon annan.
Som helhet beskriver biennalen både samtalets och gestaltningens kraft. Teaterlivet är i stort behov av dessa träffar och av det rus man erfar när man känner att man kan påverka sin livssituation.