Tomas ”Hebbe” von Brömssen och jag sitter på en restaurang vid Avenyn i Göteborg och äter persiljerotssoppa med krabbkaka.
Hur känns det att bli nominerad till DN:s kulturpris?
– Bra. Man får en stämpel i röven. Godkänd.
Hur kom du hela vägen hit?
– Jag hållit på med improvisationer sedan gymnasiet när min kompis och jag köpte en bandspelare och disponerade den varannan vecka. Då gjorde han intervjuer med mig, och vi härmade olika personer. Det var i samma veva som Hasseåtage började med sin Lindeman, så det låg väl i tiden.
– Jag växte ju upp i Lunden, i två rum och kök, alla kring oss var arbetare, och min kompis hade tillgång till de fina, rika. Så via honom och en annan kompis var jag med på fester bland Mannheimrar och de andra i Göteborgs övre värld. De kunde säga sådant som: ”Mina föräldrar hälsar till dina föräldrar.” ”Nån som vill ha te?” Sätt på en schiva av Mozart.” (Tomas spetsar i:na och lägger an på sch-ljuden.)
Hur kändes det för dig?
– Det var lite dubbelt. Jag fick absolut inte låtsas om var jag kom ifrån. Min kompis hade tillgång till de miljöerna och jag fick följa med. Där kunde vi odla våra roliga gubbar, och improvisera. Jag kunde hålla obegripliga tal och tacka för middagen. När jag såg åt hans håll låg han bara ner på bordet och vred sig av skratt. Vi hade någon sorts pakt där. Och jag fick en identitet: ”Han som är så knäpp och rolig.”
Du gick i gång på det?
– Jag hörde ju att folk skrattade åt det vi hade gjort. Det var ett gift som började verka. Och då kom vi på att jag skulle söka in på scenskolan. Första gången sprack jag, det var i Göteborg. Nästa gång sökte jag Malmö, då var det improvisation, då fick man ett ämne och skulle gå in direkt: ”Arvingen till djävulsgrottan, varsågod.”
– Jag bara drog i gång, det bara rann till … Sedan undrade jag vad det var för liv och oljud som hördes. Innan jag fattade att det var juryn som gapskrattade. Jag kom in för att jag hittade den där fabuleringsgrejen.
För att du fick folk att skratta?
– Tack och lov att den lilla punkten var med. För min del gick det nog ganska halvskraltigt på inläst piss.
Hur gick det sedan då, med vanlig teater?
– Nej, det har jag aldrig gillat. Jag kom till Malmö stadsteater och spelade lite barnteater som väl var, annars var det ju ”En midsommarnattsdröm” och vanliga pjäser, det var skittråkigt.
– Jag har aldrig haft någon skådespelaridentitet. Folk har frågat om min drömroll. Men jag har inte varit intresserad av det, liksom.
Dina figurer är ofta ömtåliga, undergivna, lite pressade. Bedjande.
– Ja, jag har ju lagt mig i det där underdog-facket: mycket Chaplin och de klassiska komikerna som är där nere och slåss ur underläge för att hävda sig. Det kan ju ha att göra med det jag var med om i skolan.
Vad är det för personer du hittar?
– Jag har haft en karaktär som är kypare, med stora tänder, och när jag får på mig de där tänderna då är jag han. Han är en sådan som sparkar neråt och slickar uppåt, ganska vidrig typ egentligen, väldigt ensam, kanske homosexuell, fast det vet man inte. Han är feg och har en massa svagheter, han är ganska lik ”Påklädaren”.
Vad händer när du går in i en sådan roll?
– Jag tänkte att nu kommer Sven (Wollter som är skådespelaren till vilken Tomas är påklädare) att köra över mig totalt, men vi hittade något fint ihop, det funkade. Jag tänkte att jag skulle få ligga lågt och inte sticka upp för mycket.
Men rollen är ju sådan, han är nervös och lite stirrig och aggressiv.
– Jag hade nytta av ”kyparn” och fick en drömroll utan att jag visste om det. ”Påklädaren” är alkoholiserad, inställsam och han älskar ju denna man, denna gamla teaterstjärna.
Men vad får han ut av att hålla på med att fjäska? Varför vill han vara där?
– Han tycker om att vara i den strålglansen. Och han är väldigt olycklig, jag ömmar för honom. Pjäsen är en enorm kärleksförklaring till teatern. Här inne står man ut med smärtan, här är det sommar, vår.
Känner du också så med teatern?
– Teatern är fantastisk när den är bra. Sedan känner jag mig själv inte riktigt hemma inom den konventionella teatern.
– När jag står och spelar ”Peer Gynt” på Folkteatern så sitter det två små tanter med handväska på första raden och viskar: ”Hebbe lille.” Då tänker jag: ”Åhh, jag gör en kulturgärning i alla fall.”
Om du fick som du ville, hur skulle det se ut på teatern?
– Det finns ju en massa dramatik som måste spelas förstås, men jag är inte så intresserad av teater, och har aldrig varit. Jag har sett två tre pjäser i mitt liv som berört mig.
Ser du mycket teater?
– Nej, jag ser väldigt lite teater. Jag blir så nervös av att man måste sitta och hjälpa till. Jag vet ju hur det kan bli om man gör det på riktigt. Hur man tittar på folk medan man pratar. En gång var det en tant som sa: ”Ska jag svara?”
– Det jag är ute efter är det Bo Widerberg snackade om: ”Liv till varje pris.”
Hur gjorde Bo Widerberg?
– Han hade på något egendomligt sätt känsla för vad som var äkta. Han sa: ”Tänk inte på vad du säger, tänk på mig, tänk på glass, skit i vad du säger.” Och gjorde man något annat än det som var bestämt så var det jävligt bra. Impulser. Han kallade det guldfåglar.
Tillbaka till nomineringen till DN:s kulturpris och stämpeln i baken.
– Ja, jag förstod ju att jag är bra.
Men är det fortfarande den här killen från Lunden som får tillträde till salongen?
– Jag tror det är så, om man ska vara terapeutisk. Det finns ju en skådespelarmaffia i Stockholm, Dramaten, ett machostall. Det känns lite roligt att få godkänt, vara med i ligan.
Nya drömmar?
– Musikal har jag inte fått göra, om man ska vara lite krass.