Arthur Millers pjäs ”En handelsresandes död” skrevs 1948 och räknas som en av efterkrigstidens klassiker. Pjäsen handlar om Willy Loman, en handelsresande som levt med och trott på den amerikanska framgångsdrömmen som svaret på lycka, men som drabbas av en total tomhet när livslögnen blottas. Willy är gift med Linda (spelas av Lena Endre) och paret har två söner, Happy och Biff. Linda deltar i sin mans livsbedrägeri, alltmedan Willy försöker övertyga sina söner om att livet går ut på att tjäna pengar, göra karriär, bli omtyckt.
Krister Henriksson har som 40-talist lätt att känna igen sig i den där tron på att karriär plus framgång är lika med lycka. Så löd efterskrigstidens mantra.
– Vi som gjorde klassresan är uppfostrade så. Vi var tvungna att bli någonting. Det lades förhoppningar på oss. Om vi bara kunde ha varit lite latare och ägnat oss mer åt livet.
– I dag kan du vara hur utbildad som helst, men du får inget jobb. Det är helt andra tider nu, men jag kan känna igen det där livsidealet som gör oss till krymplingar.
Pjäsens tema, om livslögner och önskan att bli odödlig, vilken bäring har det i dag?
– Jättestor, verkligen, Och det här som Willy börjar känna, att kraften inte är gratis längre och att det inte finns något skydd, kan jag själv känna. Jag är inte i den belägenheten han är, men jag förstår att vi närmar oss ett sådant samhälle alltmer. Vilken jävla ångest!
Han berättar att han lyssnade på en valdebatt häromveckan och att det slog honom att pjäsen kan ses som en kommentar till hela valdebatten. Att där pågår en diskussion om pengar, försäkringar, löner men inga visioner.
– Familjen i pjäsen är en familj utan visioner och just därför går de under. Jag jämförde valdebatten nu med 70-talet och debatterna då, och gick in på nätet och tittade på Olof Palmes framträdanden. Vilken visionär han var! Det var det som fick mig att lämna Grisslehamn. Man kände vibrationerna av talang.
– Egentligen är det synd att premiären är efter valet, när ödesfrågan är avgjord, säger Krister Henriksson och knaprar ljudligt på sin kaka medan han borstar bort några kaksmulor från tweedkavajen.
Initiativet att spela Millers pjäs kommer från honom själv. Han skaffade sig rättigheterna för några år sedan och tanken var att han skulle sätta upp pjäsen på Vasan där han var teaterchef. Men det blev inte av, Vasateaterns kontrakt sades upp, huset skulle renoveras, så när Dramatenchefen Marie-Louise Ekman hörde av sig sade han ja.
Hur känns det att vara tillbaka på Dramaten?
– Jo men det är … måste tänka efter … nog bra nu. På något sätt känner jag det inte som tillbaka på Dramaten. Jag är här för den här produktionen, 48 föreställningar. Tidigare var jag här som skådespelare och ingick i en ensemble, men jag sade upp mig.
Varför gjorde du det?
– När telefonen ringde så var jag rädd att det var Dramaten som ringde för att be mig jobba. Då måste man säga ja för man har faktiskt en lön. Om man då säger: Men nu vill jag göra den här föreställningen i stället svarar de: Det gör vi en annan gång, nu gör vi det här. Men som skådespelare kan du inte göra nästan det du vill. Du gör det du ska.
– Jag vill också vara med från början, vara delaktig, inte komma in när allt redan är bestämt, Jag fungerar bättre då. Eftersom jag tycker att det här jobbet är så skört, svårt och jobbigt så måste jag se till att jag blir hängiven, annars ledsnar jag och då blir jag rädd. Är jag hängiven glömmer jag att vara rädd.
Hur då rädd?
– Inte så mycket av kraven från andra men från mig själv. Det finns en väldig pliktmänniska i mig. Jag försöker arbeta på att vara jättelat och inte förbereda mig utan fånga saker just när de kommer upp. Ju mer du börjar tänka, planera, hur du ska låta och vara på scen, desto svårare blir det att vara närvarande.
Och då tappar man den sceniska närvaroberedskapen?
– Ja, exakt. Närvaro är ett slags katastroftillstånd. Du måste vara beredd att överleva när du går in på scen och försvara de sekunder du står där. Och hur mycket du än repeterar kan du inte förbereda dig för det.
Bristen på delaktighet var alltså skälet till att Krister Henriksson sa upp sig på Dramaten.
Men hur det gick till?
– Staffan Valdemar Holms chefskap var inte så bra. Det gick inte ut över mig men det var ingen bra atmosfär på teatern. Så jag såg till att skapa en konflikt med Staffan för att orka lämna teatern. Jag vill inte lägga det på Staffan, vi är vänner i dag, men jag är tacksam att han nappade på det. Det var det bästa han gjorde mig.
Vet han om det här, att du skapade en konflikt?
– Nej, men om du nu skriver det …
– Hade Marie-Louise Ekman varit chef då hade jag aldrig kunnat skapa den där konflikten. Då hade jag stannat kvar på Dramaten och varit jättebitter på Marie-Louise för att jag inte kunnat lyfta!
Han skrattar men det där att vara sin egen, att bestämma själv vad han vill göra, välja och välja bort, är allvarsamt viktigt.
– Processen är helt enkelt för smärtsam. Det är jättejobbigt att repetera och blir jobbigare och jobbigare med åren. Därför måste jag vara så motiverad, från fotsulorna, för att orka med hela kampen med repetition och att spela det i ett, två år.
Lena Endre spelar din hustru i pjäsen, ni har spelat en hel del mot varandra. Hur kommer det sig?
– Andra har tussat ihop oss, men i det här fallet valde vi varandra.
Finns det några nackdelar med att spela tillsammans ofta?
– Det kan säkert finnas nackdelar men inte när det gäller Lena. Och vi tänker inte bli något old couple.
”En handelsresandes död” i Bo Widerbergs regi med Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Willy har blivit en klassiker.
Hur mycket brottas man med att andra skådespelare gjort framgångsrika rolltolkningar?
– Jag har fått med mig en ganska bra krasshet hemifrån inför yrket. Vad jag än tar för roll så finns det alltid någon annan som gjort den bättre eller sämre. OMan behöver aldrig vara rädd att jämföra därför att teater bygger bara på ett nu. Det är också det smärtsamma i yrket; att publiken glömmer så fort. Det är ingen som kommer att nämna mitt namn om ”Doktor Glas” spelas om fem år.
Åjo.
– Ja, okej, men utgångspunkten är att jag inte räknar med det. Då skulle jag bli förlamad.
Hur skulle du beskriva rollen du gör, Willy Loman?
– Det går inte att säga just nu. Det är som att fråga mig: Hur skulle du beskriva dig själv? Då får du ett svar: Så här skulle vilja vara, men så här är jag inte.
– Men jag vill att han ska vara en underbar älskansvärd strävsam figur som går under av …
Tiden?
– Ja, tiden.
Det är fem år sedan Krister Henriksson senast spelade i en ensemblepjäs. Senaste åren har det i stället blivit mycket film, framför allt i rollen som den Ystadbaserade kriminalkommissarien Kurt Wallander. Att filma beskriver Krister som icke-nervöst. Då sover han gott om natten eftersom han inte vet vad han ska oroa sig för, schemat ändras från dag till dag. När han spelar teater kan han däremot oroa sig för nästa föreställning. Om den ska bli bättre eller sämre än den han just haft.
Den där oron, nervositeten, lägger den sig när du kommit in på scen?
– Då är det superkoncentration. Ibland frågar man skådespelare varför de vill stå på scen. Är det för att de är exhibitionister, vill bli älskade, bekräftade eller vad?
– Jag tror att skådespelare har ganska mycket dödsångest och i det ögonblicket de går in på scen försvinner all sådan dödsrädsla. Att spela teater är konserverande. Det är lite som att lägga sig i en formalinburk.
Dina senaste roller som Wallander och nu Loman, finns det några likheter mellan dem?
– Den minsta gemensamma nämnaren är jag. Jag står där som ett filter, ett såll. Och det finns en ensamhet kring de här gestalterna, säger han och suckar.
– Så fort man ska göra ett porträtt av en gammal gubbe är han alltid ensam, misslyckad. När jag gör de här rollerna tänker jag: Ska jag också sluta så, ensam och bitter? Vojvoj. Varför kan man inte vara en glad åldring?
Du menar en glad pensionär?
– Ja, en glad, ung, kåt pensionär!