På Strindbergs intima teater firas det. I kväll är det premiär för ”Den halvfärdiga himlen”, den första teaterversionen någonsin av Tomas Tranströmers poesi.
Ensemblen hade tagit paus och samlats i foajén till Strindbergs intima teater klockan ett för att följa Nobelpristillkännagivandet på en liten datorskärm, och när Tomas Tranströmers namn lästes upp skrek alla högt och skålade i champagne. ”Den halvfärdiga himlen”, med manus och regi av Mia Winge, har premiär i kväll och bygger helt på Tranströmers dikter, diktfragment och brev. Texter som Mia Winge har ett nära förhållande till.
– Att arbeta med dikterna har fått mig att se på mina medmänniskor på ett nytt sätt. Jag satt på tunnelbanan i går och betraktade folk runt omkring mig som satt i sina vardagsfunderingar, och tänkte att de kan vara fulla av poesi. Det kan vi alla. Min blick för världen och människorna har öppnats. Det är så hans poesi fungerar.
Pjäsen kretsar kring fyra personer som har monotona arbeten på ett kontor, och Samuel Fröler spelar rollen som Diktaren, en vanlig man med poetambitioner. Fröler har också haft en relation till Tranströmer länge, och medverkat i flera uppläsningar av hans poesi.
– Relationen fördjupas hela tiden. Bra författare eller poeter blir bättre ju mer du läser dem. Tranströmers storhet ligger i bildberättandet och enkelheten, där han i sin fåordighet kan sätta ihop två ord så att de får en ny, tredje betydelse. Det är som att öppna fönstret och få frisk luft, säger Samuel Fröler.
När ni började gjorde ni teater av en svensk poet. Nu är det plötsligt en Nobelpristagare. Hur påverkar det er?
– Vi har bara en dag kvar till premiären, så vi får bara försöka landa och finslipa det sista. Det här går inte att ta in, säger Mia Winge.
– Jag måste bara se till att mitt ben slutar skaka innan det är dags för scenentré. Jag blev väldigt tagen, säger Samuel Fröler.
Ni har misstänkt bra tajming på premiären, och ni hade champagne. Anade ni att Tranströmer skulle få priset?
– Man hoppades, han är så välförtjänt, men man vågade inte tro det. Champagnen hittade vi här, den har nog blivit kvar från någon gammal premiär.
– Och det var bara två flaskor, så det räckte inte så långt, säger Mia Winge.