Lena Strömdahl spelar modern i Galeasens uppsättning av "Pelikanen":
- Det kan bero på det hårdnande klimatet mellan kvinnor och män. Kvinnorna i Strindbergs pjäser är för djävliga på många sätt men han ger dem också många försonande drag. "Pelikanen" är en nidbild av en mamma och det finns inget djävligare än den kvinna jag gör på scenen.
- Men märk väl att det är barnen som tycker så. Alla tonåringar kan tycka så om sin mamma när de frigör sig.
- Publiken kommer också för att vi lever i en ängslig tid när vi måste balansera på rätt köl för att inte tappa fotfästet. Därför blir det nästan som en katharsis att se Strindberg. Det osar så mycket om hans repliker att man blir alldeles golvad.
Ingela Olsson spelar hushållerskan Kristin i "Fröken Julie" på Dramaten:
- Hans texter är så kraftfulla att det inte går att värja sig. Det finns också teman som är evigt aktuella. "Fröken Julie" har ett klasstema som gäller i dag. På det ligger Strindbergs psykologiska gestaltning som är oerhört drabbande.
- Men det går inte att komma ifrån att det finns inslag som är dammiga. Kristin är mossigt tillyxad. Hela partier i texten handlar om att Julie är sabbad för att hon har uppfostrats av en kvinnosakskvinna, till exempel att hon lärt henne rida, och att det är en del i hennes problematik. Där har tiden sprungit ifrån Strindberg.
Hannes Meidal spelar svärsonen
i "Pelikanen" på Galeasen:
- Det finns så många olika Strindberg. Han har en genrebredd som tilltalar alla scener från Dramaten till Stadsteatern och de fria grupperna. Just nu spelas alla hans olika sorters pjäser - kungadramer, de experimentella kammarspelen, hans naturalistiska dramer - lite överallt i Stockholm och alla finner sin egen Strindberg.
- Om uppsättningarna på 70-talet kunde vara väldigt politiska, finns det i dag en sorts vakuum som gör att vi trevar med Strindberg, vilket är oerhört tacksamt. Vi kan tillåta oss det eftersom hans texter spretar åt olika håll.
Lennart Hjulström regisserar "Erik XIV" på Stockholms stadsteater:
- Därför att han visar hela sig själv utan att censurera något. Det är rysligt härligt att gå in på scenen och säga: "Här hatas!" Han låter oss ta del av sidor som vi förnekar hos oss själva. Hos Strindberg hittar man alla stämningar man går omkring med under livet. Han var intresserad av allt - foto, matlagning, trädgårdsskötsel - och var en djupt passionerad människa.
- När jag såg "Mäster Olof" som gymnasist blev jag oerhört tagen. Den handlar om en ung idealist i ett samhälle som ska förändras. Det är obegripligt att Strindberg som bara var 23 år kan skildra det han gör utan att ha det som en genomlevd erfarenhet.