Ingegärd Waaranperä: Jag går för Hemlighetens skull.
Teatern är som en godisstrut. Yppig överst med allt det mondäna: foajémingel och parfymdoft, ljus och bländverk, buller och bång (gäller också unga svarta källarscener som har egna varianter).
Så berättelsen, ny eller gammal. Ett par som grälar om kokt kål i en Strindbergpjäs. En ensam figur bland några lådor, invecklad i en udda rit. Någon är Julia, en annan Doktor Glas. Vi känner igen oss, vi förstår. På teatern fattar man var skon klämmer på en annan fot än ens egen. Om det fungerar.
Nya former avlöser varandra. Överdådiga uppsättningar, grymma kammarspel, strama miniatyrer. Men hur man än vänder och vrider: till slut hänger det på skådespelarna. De öppnar dörren till berättelserna. De bär fram karaktärerna, lånar dem sina ansiktsdrag och kroppar, sina tics och röster. Fantastiska förvandlingar sker.
Och nu är vi nästan i botten på struten. Men inte riktigt. För allra längst ner, i den skrynkliga spetsen, gömmer sig ytterligare något. Det där sista, som inte sägs och inte görs.
Det som inte är rollen och inte berättelsen och inte heller regivisionen – men kan vara hjälpt av den. Det som är skådespelarens eget. Vad hon eller han behåller för sig själv. En tystnad mitt i uppståndelsen. Motståndet, självövervinnelsen det kostar att stå på scenen. Blygsel, stolthet, skräck och mod.
Kalla det Hemligheten. Eller personligheten. Det utgår en kraft från den, något som är på en gång vågrörelse och partiklar, och som från de största skådespelarna når publiken på outgrundliga vägar. Då uppstår från scenen ett samtal, i och kring och genom pjäsen och föreställningen, om människan, dig och mig. Då blir teatern magisk.
Leif Zern: Ja, varför? Jag börjar mer och mer luta åt att det finns två sorters människor: de som förstår sig på teater och de som inte gör det. Det ligger ingen värdering i detta, och jag vill heller inte undervärdera det svenska barnteaterundret som säkert uppfostrat många av våra minsta medborgare till att bli trägna teaterbesökare.
Att teatern i mångas ögon har en uppfostrande roll framskymtar för övrigt i Muminböckerna när teaterråttan Emma förklarar för Muminmamman vad teater är och hon drar slutsatsen: Aha, en uppfostringsanstalt.
Min inställning är mer lättsinnig: jag går på teater för att slippa vara mig själv och för att få vara någon annan. Ingen har beskrivit det bättre än Strindberg i ”En blå bok”: ”För övrigt och som jag sagt dig förut, du är diktare och skall göra reinkarnationer redan här; du har rätt att dikta diktarepersonligheter, och på varje stadium tala dens språk du föreställer; du får göra humunkler, du får självalstra, polymisera dig.” Shakespeare har gjort så, antingen han medvetet spelade eller livet lade för honom rollerna. Ibland är han den glade optimisten, ibland människohataren Timon eller världsföraktaren Hamlet; han är den svartsjuke Otello, den älskande Romeo, den kvinnodyrkande den och den kvinnohatande den; jag tror till och med att han på försök är mördaren Macbeth, monstret Richard III, vars elakheter han njuter av att få säga.
Vad finns att tillägga? Utom att det som gäller för diktaren rimligen även gäller för åskådaren? Att vi får gömma oss under Romeos mantel och se på världen genom Macbeths skräckslagna ögon. Skådespelare älskar att tala om sanning och äkthet. Glöm det. Teater handlar om förvandling och om att byta jag med någon annan. Om så bara för ett kort ögonblick.