Ensemblen har klarat eldprovet och den lilla Värmlandsoperan har rott iland ett mastodontprojekt. Den första "Nibelungens ring" fängslade både publik och kritiker.
Att sätta upp hela Wagners "Nibelungens ring" i ett svep - fyra operaföreställningar och sammanlagt 16 timmar opera - är en vågad satsning även för en erfaren Wagner-regissör som Wilhelm Carlsson. Den första operan hade premiär i början av påskveckan och den fjärde och sista på påskdagen sex dagar senare. Mottagandet är entydigt: det var inte hybris att sätta upp samtliga fyra operor i ett sträck, med samma ensemble. "Ett veritabelt kraftprov", "Man har rott skutan i land! Och inte bara med nöd och näppe, utan med säkerhet, värdighet, övertygelse och glans!" är bara ett par kritikers omdömen.
Allra mest beröm får AnnLouice Lögdlund, för sin tolkning av Brünnhilde, den rebelliska dottern till guden Wotan.
– Det var fantastiskt att till slut få stå på scen och ta emot applåderna för "Ragnarök". Men också en konstig känsla att ha gjort det nu, det som jag har väntat på och sett fram emot i flera år, säger hon.
En mer lyrisk Brünnhilde
Efter en vecka då premiärerna avlöst varandra är hon ganska mör, men skulle samtidigt önska att ensemblen fick göra fler än de fem planerade omgångarna. Hon är en av de tre solister i "Nibelungens ring" som hör till Värmlandsoperans fasta ensemble. Världsklass, säger regissören Wilhelm Carlsson om hennes Wagnertolkningar. När han satte upp "Valkyrian" för några år sedan fick han höra att det inte gick, att vi inte hade röster som Birgit Nilssons längre.
– Det var en fantastisk period med otroliga svenska sångare. Men vi har lidit lite av att Birgit Nilsson fanns då, alla har jämförts med henne - och hennes like finns inte. Men det finns andra sätt att sjunga Wagner, mjukare och mer lyriska, säger han och får medhåll av AnnLouice Lögdlund.
– Jag tycker ju att Wagner är lättsjungen, han gör allt för att lyfta fram sången. När man sjunger är orkestern svag, för att bli stark när sången tystnar. I Puccinis operor får man hela tiden tävla med orkestern.
"Svidande vackert"
Det är mer än två år sedan arbetet med "Ringen"-uppsättningarna inleddes och Wilhelm Carlsson tycker sig se sin vision förverkligad på scen.
– Att ha gjort "Ringen" är väldigt viktigt för mig, att ha arbetat mig igenom den här världen och fått leva i den. Det ville jag absolut ha gjort innan jag går i pension, men nu ser jag också fram emot att göra Wagner igen, nästa gång blir det "Tristan och Isolde", säger han.
Wagner kan vara krävande även för publiken. Ändå är han ett säkert kort på operan. Till Värmland har såväl Wagnerianer från spridda delar av Europa som entusiastiska Karlstadsbor hittat. Wilhelm Carlsson tror att det är musikens skönhet som hänför: avskedet mellan Brünnhilde och Wotan i slutet av "Valkyrian", är så svidande vackert att man gärna väntar fyra timmar för att komma dit.
– Du får ett drama som är trovärdigt, inga fjomperier. Det är på allvar om de stora känslorna, om svek och kärlek.