Fransmannen Patrice Chéreau gästar Bergmanfestivalen med Marguerite Duras ”Smärtan”. Leif Zern fick regi av honom redan 1969.
Patrice Chéreau är inte bara en av de stora europeiska teaterregissörerna – han är den enda jag tagit regi av. Det bör ha varit 1969. En gång om året på den tiden samlade teaterfestivalen i Florens några av de bästa föreställningarna till ett påkostat spektakel med gästspel och de obligatoriska debatterna och seminarierna. Det hände att välskräddade italienska teaterkritiker orerade i timmar som i den romerska senaten. Ibland politiska gräl, ofta tristess.
Plötsligt hoppade en vig liten person upp i talarstolen, mycket ung och så arg på alltsammans att han med ett ursinnigt primalskri fick hela salen att falla in i samma urtidsvrål.
Det var Chéreau, vilken trollkarl till regissör!
Då hade han redan hunnit vara teaterchef i Parisförorten Sartrouville och skulle tillbringa de närmaste åren hos Giorgio Strehler på Piccolo Teatro i Milano. Som så många andra i samma generation – bland andra Ariane Mnouchkine – knöt han an till Jean Vilars folkteatertankar och arbetade nära fackföreningarna, skolorna och studenterna. En politisk orientering som han, så vitt jag vet, aldrig övergivit, dock med en reservation: ”Jag är regissör, inte pratmakare.”
Vad Strehler, den sinnliga commedians mästare, tycks ha lärt honom att utveckla var en känsla för ljus, komposition och musik. Chéreau återvände till Paris och fick sitt stora genombrott med Marivauxpjäsen ”La dispute”, där leken med speglar och radikala rumsförskjutningar tog Parispubliken på sängen. Fursten i det eleganta 1700-talsdramat var inte den gängse upplysningssnubben som törstar efter kunskap om människohjärtats mysterier utan en perverterad härskare som njuter av att manipulera sin omgivning.
Det visade sig snart vara Chéreaus specialitet: grymheten som äter sig både inåt och utåt. Efter storverket ”Peer Gynt” 1981 svarade han för uruppförandet av Bernard-Marie Koltès ”Slagsmål med hund och neger”, följt av samme dramatikers ”Västra kajen”, ”I bomullsfältens ensamhet” och ”Tillbaka till öknen”.
Av dessa Koltèsföreställningar (de gjorde alla historia) har jag bara sett den första och kan fortfarande känna lukten av den fuktiga dimma som låg svept över scenen på Théâtre des Amandiers i Nanterre, där Michel Piccolis gestalt smög bland skuggorna, knappt synlig i detta ödesmättade drama om rasism, utanförskap och Europas mörka hjärta.
Koltès rör sig utan besvär mellan Racines alexandriner och gatans språk – mellan patos och pissoar, som någon sagt – och det är samma poler som dras till varandra i Chéreaus föreställningar. Han arbetar med rummet och atmosfären, med avstånd och plågsamma närbilder, inte helt olikt den Ingmar Bergman vars festival han nu gästar med ”La douleur” (”Smärtan”) efter Marguerite Duras roman. Fast sinnligheten är nog hans egen.
Den har dragit honom till både filmen och operan. Länge såg det ut som om han hade lämnat teatern för gott, och återkomsten med ”Fedra” 2003 blev en ny bekräftelse på styrkan i hans regikonst. Här prövade han en enkelhet som delvis var motsatsen till hans stora scenkonstruktioner. Man kom Racines tragiska hjältinna lika nära som om hon reste sig från bänken intill din.
Det var Dominique Blanc som spelade henne, och den som tror att franska alexandriner alltid är högstämda kan bekanta sig med hennes Fedra på dvd (Arte video). Nu kommer hon till Dramaten med ett stycke som jag vågar rekommendera utan att sett det. Marguerite Duras, Dominique Blanc, Patrice Chéreau – kan det bli fel?