På Turteatern i Kärrtorp är man modig. När många andra fria grupper klamrar sig fast vid de dramatiserade barnboksbästsäljarna, då iscensätter man på Tur Gombrowicz för barn och förbereder vinterns premiär av ”Aniara”. På barnteaterrepertoa­ren just nu är ”Viola och Cinnober”, en kärlekshistoria mellan en självcentrerad dirigent, Erik Holmström, och en ensamvarg till konstnär, Therese Stenshäll.

Det här är en i Annika Silkebergs regi mycket sparsmakad historia som verkligen inte försöker smajla in sig hos publiken.

Cinnober slår lovar kring Vio­las ateljé. Han spanar in henne liksom hennes monumentala installationer av bildäck. Hon jublar åt hans symfonier för fågelsång. Kärlek uppstår. Cinnober flyttar in och kaos utbryter. Cinnober flyttar ut. Båda gråter. Båda längtar. Båda inser att man måste ge den andre eget utrymme såväl personligt som yrkesmässigt. Cinnober flyttar in igen. Jahapp.

Hur det sen ska gå med detta kombo av en småpojkstrulig man och en rätt karg kvinna, det får vi fundera vidare på själva. Och det är det säkert fler än jag som gör för detta spel fick mellanstadiepubliken att lyssna med spetsat förvånade öron. Det är visserligen föga fartigt och gestaltar dessutom en vuxenproblematik, men helheten är suggestiv på det koncentrerat stillsamma sätt som Annika Silkeberg i sitt regiarbete gärna undersöker. Starka viljor, känslor och besvikelser finns dessutom i alla nära relationer. Oavsett ålder. Och det viktigaste är att Turteatern betraktar sin publik med fullt förtroende och stort allvar. Det ger respekt tillbaka.