När Alexander Öberg samarbetade med scenografen Ulla Kassius för några år sedan läste båda "Zorro". Det kanske man skulle göra någon gång, tänkte Alexander Öberg och glömde det hela. När det sedan bestämdes att han skulle göra en uppsättning på Uppsala stadsteaters stora scen kom Ulla Kassius ihåg Zorro och nämnde det för teaterchefen Linus Tunström, som hon har ett långvarigt samarbete med.
- Det finns ingen användbar pjäs om Zorro, säger Alexander Öberg. Att be Erik skriva var Linus förslag och vi hittade varandra direkt i ett gemensamt socialt patos.
- På tre veckor gjorde vi ett synopsis och Ulla och jag pratade om scenografin, som växte fram samtidigt.
Precis som med Robin Hood finns en hel flora av berättelser om Zorro. Författaren Johnston McCulley skrev sin version 1919 och manusförfattaren Erik Norberg har fritt använt hans persongalleri.
Grundhistorien utspelas för två hundra år sedan, när den mexikanska frihetskampen började. Den spanske rikemanssonen Diego de la Vega återvänder till Kalifornien efter många år i Spanien. Den indianska ursprungsbefolkningen lider under den spanske guvernörens tyranni. Diego deltar i början i planerna att ta indianernas land från dem, men maskerad till Zorro stöder han deras kamp. Med svart mask, svart slängkappa och bredbrättad hatt och beväpnad med värja bekämpar han guvernören, och därmed sina spanskättade landsmän. Efter varje eskapad lämnar han bokstaven Z efter sig, som han rispar med tre snabba rörelser med värjan.
Diego/Zorros kluvenhet är ett centralt tema. Han slåss både mot och med sig själv. Hans kluvenhet accelererar när hans härkomst ifrågasätts. Var hans mor spanjorska eller indian? Är den far han vuxit upp med hans verklige far, plötsligt står han där med två möjliga. Vem skall han välja att tro på? Vill han veta?
Att välja … vilja välja … vilken väg
jag än vill välja vet jag inte vilken.
Vad vill jag? Vill jag veta vad jag
väljer?
Vill jag välja
utbrister han på Erik Norbergs shakespeareanska blankvers, som i slutet övergår i prosa.
- Vad skulle konsekvenserna bli om alla tog av sina masker och slutade ljuga? säger Alexander Öberg. Det är en tung pjäs som Erik har skrivit och blankversen ger en ram som gör att man kan tillåta sig tankar och filosofiska utvikningar. Man värderar orden på ett annat sätt.
- Det blev roligt på riktigt när vi kom ner på djupet utan att hamna i en matinéföreställning där man fäktas och sedan bara dör lite grann, säger Alexander Öberg. Lyckas vi kommer det att göra ont på sina ställen. Någon i publiken kanske gråter.
Allt Alexander Öberg berättar från scen handlar om uppror, klass och förtryck. Det han eftersträvar på scen är "liv! liv! liv!" vare sig det gäller "Spartacus", Iliaden och Odysséen, "Romeo och Julia", "Cabaret", "Aniara" - eller "Zorro".
- Varje berättelse kräver sin form och då får man undersöka den, säger han. Jag provar olika världar. Jag är alltid osäker på hur man gör teater. Inför varje ny uppsättning har jag bara ångest och ingen aning om hur man gör, säger han
- Man balanserar hela tiden på en skör tråd. Det är fruktansvärt att vara osäker hela tiden, men det är där jag vill vara, säger han.
- När man vet då är det dött.