Dramatikern Mark Ravenhill är just nu dubbelt aktuell på Stockholms scener. På Stadsteatern spelas hans fyra kortpjäser om tillståndet i världen och Dramaten ger ungdomsdramat ”Citizenship”.
Mark Ravenhill är en skarpsynt analytiker, skicklig på att dra ner stora linjer i samhällsutvecklingen i det skarpskurna lilla dramat. Av det tjugotal kortpjäser om tillståndet i världen som han skrev för Edinburghfestivalen 2008 spelas nu fyra på Stadsteatern som praktikuppgift för elever på Dramatiska institutets regilinje.
Publiken får gå med på en teatervandring, upp- och nedför trappor, via gigantiska scenografihissar in i korridorer och repsalar. Gammal rekvisita, kryptiska skyltar, konstiga grejer lockar längs vägen. Ledsagare är Kajsa Reingardt som på vägen mellan stationerna gör monologen ”Intolerans”. Och något är det som denna medelålders ryggsäckskvinna med makrobiotisk filmjölk som skaffning inte tål. Bland magsmärtor och ett självövertygande prat om det lyckliga liv hon lever skymtar skuggor ur Europas antisemitiska trauma. Martin Rosengardtens regi är återhållsam och sparar på insikterna så att spänningen behålls.
Första anhalten kvinnan leder oss till är familjedramat ”Fruktan och elände” i regi av Hilde Brinchmann BØrresen. Johannes Bah Kuhnke och Lena Eriksson gör paret vars stegrande trygghetsnarkomani utspelar sig runt ett köksbord där babylarmets närvaro, det nästan ohörbara lilla andningsljudet, sakta får skräcken att sprida sig också ut i publiken.
I ”Mikado” handskas två män som älskar varandra med vetskapen att den ene är dödligt sjuk. Ulf Eklunds Peter är blind, men också Jan Mybrands Alan bär mörka glasögon. De leder varandra i en Beckettinspirerad bild av isolering och beroende. Gruset krasar på gången i den japanska trädgård där skulle ha levt ett vanlighetsliv under trycket från omvärldens homofobi, som de också bär inombords.
Tre distinka teaterskisser var för sig, men det är när vandringen slutar nere på Lilla scenen och kaoset utbryter i ”Yesterday an incident occured” som pusslet faller på plats och helheten blir större än delarna. Här blir publiken involverad i vad som utvecklar sig till rena lynchningen.
Riktigt vad som sker ska inte avslöjas, men verklighetens brittiska folk verkar hos Ravenhill inte så olikt vårt Göran Hägglundskt svenska: i Tatu Hämäläinens regi blir slutpjäsen en hisnande uppvisning i den marxistiska tesen att allt bär sin motsats inom sig, färdig att förlösas. De fyra pjäserna smälter retroaktivt ihop och kulminerar i det vansinne som jagandet efter ”normalitet” blir i sin yttersta konsekvens. Som regiövning är det intressant och lovande, som varningssignal helt klart skrämmande.