I mina ögon var det avgörande misstaget i Lars Noréns olycksaliga ”Sju tre” beslutet att låta Tidaholmsfångarna ”spela” sig själva på scenen. Allt som sedan hände är en konsekvens av detta ödesdigra beslut, som för det första gjorde det svårt att definiera och diskutera uppsättningen som ett konstverk, för det andra förstärkte internernas identiteter som kriminella och för det tredje underlättade deras planering av nya brott.

I ”Sju tre” ville Norén till varje pris fullborda ansatserna från mastodontuppsättningen ”Personkrets 3:1”, och det nya, gränsöverskridande i ”Sju tre” var just internernas närvaro, deras kroppar på scenen. Norén har aldrig gått längre i sina försök att överlåta scenen åt den obearbetade verkligheten.

Dennis Magnussons pjäs om ”Sju tre” och Dennis Sandins uppsättning på Uppsala stadsteater eftersträvar en helt annan estetisk effekt. I stället för Noréns av-estetisering får vi en uppsättning som är teater från början till slut. Den är långt ifrån lika farligt påträngande som Noréns uppsättning, och ger inte alls samma känsla av att den när som helst kan brisera och kasta sig över publiken.

I stället för Noréns bottenlösa mörker präglas Dennis Sandins uppsättning av ett fjäderlätt, raljerande anslag. Den är snäll mot alla, utom mot Lars Norén, som i och med denna uppsättning fälls för sin medverkan i projektet, sitt uppsåt, sitt försök att undandra sig det moraliska ansvaret – för sin naivitet inte minst.

Dennis Magnussons pjäs heter ”7:3 Återbesöket”. Titeln antyder att vi ska ge oss i kast med en rad motstridiga versioner av sanningen. Men så är långtifrån fallet. Magnussons pjäs är ett slags worst-case scenario för Noréns del. Pjäsen rör sig ledigt i kronologin, begränsar antalet interner till två, och tar i övrigt fasta på alla de versioner av händelseförloppet som gör Norén allra mest skyldig. Om Norén gjorde en slät figur i Elisabeth Åsbrinks ”Smärtpunkten” framstår han här som oerhört löjlig.

Och allt finns med: Noréns tilltro till konstens och samtalets förlösande kraft; hans blinda fascination för de dömda och förskjutna; hans övertygelse om det egna släktskapet med både de utstötta och de upphöjda.

Den Norén som Gustav Levin gestaltar är emellertid bara på tillfälligt besök i verkligheten, dras obönhörligt till allt som kan rädda hans position i Teater-Sverige, och saknar fullkomligt moral. Han vägrar exempelvis ge teaterproducenten Isa Stenberg (Viveca Dahlén) en roll i dramat ”Sju tre”, men ger henne huvudrollen som ansvarig för projektet när det väl spårat ur. Någon måste förödmjukas och offras för att hans konst ska kännas sann.

Elakast är förmodligen ändå påståendet att Norén helt saknar förmåga att genomskåda lögn och förställning eftersom han låter sig luras av Viktor Björnbergs och Tobias Hjelms interner, som ständigt är beredda att göra ont och ändå på något sätt ursäktas i uppsättningen.

Gustav Levin gör en underbart humoristisk gestaltning som spelar mot allt vi vet och gissat oss till om Norén. Till det yttre liknar han inte Norén mer än han liknar Arne Sucksdorff, men man tror gärna på hans gestaltning.

Dennis Sandins uppsättning spränger inga estetiska gränser. Den ser faktiskt rätt trist ut. Att den ändå ger ett så starkt intryck beror helt och hållet på att huvudpersonen, Norén själv, är livslevande och att uppsättningen på ett annat sätt är rå och brutal, mot Norén, som inte tycker att man ska lägga fingrarna emellan när det gäller konst.

Uppsättningen är extra lömsk för att anslaget är så nätt. Även om jag inte har något otalt med Norén är det oerhört underhållande, detta branschangrepp på en dramatiker som alltför länge varit oantastlig. Det lär dröja innan vi får se en pjäs av Norén på Uppsala stadsteater. Och jag gissar att det också lär dröja innan vi får se lustmordet ”7:3 Återbesöket” på en av de stora scenerna i Stockholm.