London 1843.
Julfint. Charles Dickens klassiska saga blir charmig men oförarglig.
Julen står på tröskeln. Inne på sitt kontor sitter högtidens mest berömde snålsurgubbe Ebenezer Scrooge och räknar sina penningar. När han muttrar och skäller och tackar fetnej till julevenemang och välgörenhetsförfrågningar gör han det därtill på klingande brittiska. De som går tomhänta från hans bord gör det också på brittiska.
Att uppföra Charles Dickens klassiker med engelsk ensemble är ingen dum idé. Eventuellt överspel låter mest charmigt, de engelska julsångerna som framförs mellan akterna är välkända och passar bra till den teglade Londonscenografin och ett ”God bless you all!” utropat till publiken låter vettigare här än när Carola tar i.
Har man svårt att hänga med i språket finns hjälp i form av en storstilad berättare i hög hatt som sveper in och beskriver i detalj vad som händer i historien och på scen.
– Ebenezer Scrooge tog av sig kavajen och kravatten, deklamerar berättaren just när Scrooge står en meter ifrån honom och tar av sig sin kavaj och sin kravatt.
Vill man komma i julstämning med något helt oförargligt och välgjort är Maximteaterns ”A Christmas carol” ett klokt sätt att fördriva kvällen. Sången är vacker, kostymerna fina, ljus och ljud förstärker julvärme och ökar julskräcken i form av de spöken som hemsöker gamle Scrooge. Problemet är egentligen bara sagan. När julen tagit galna proportioner beundrar man nästa Scrooge som vågar säga nej till köphets och köpt mys. Att han måste omvändas till varje pris känns nästan lite makabert.