Vill farbror ha en stol, undrar en ung scenarbetare och släpar fram något att sitta på till Christer Lindarw. På Tyrol har han showat i en timme ungefär och innan detta i 33 år, det är fullt begripligt om karlen vill slå sig ner en stund. Lindarw tar i stället tillfället i akt att proklamera ett litet manifest. Han förklarar hur trevligt det är att gå i klänning, hur lycklig han är att vara accepterad, att barn sjunger hans schlagerhit ”La Dolce Vita” i skolorna, att Sverige är ett öppet och gay-vänligt land och att han är lycklig över att ha varit med i kampen. Men, säger han, det är inte förrän Fredrik Reinfeldt kan gå till jobbet i ballongkjol? och fortfarande bli tagen på allvar – som Lindarw tänker sätta sig i den där stolen och gå i pension.
Jag tycker om Christer Lindarw och After Dark. De rör sig på mycket vackra ben. Scendekoren är modern och lustfylld. Deras schlagerimitationer är hårda, vassa och mer aktuella än någonsin – nu när melodifestivalen blivit Sveriges nya religion. Kläderna glittrar och frasar och byts ut i rasande fart. Jag gillar också Lars-Åke ”Babsans” Wilhelmssons knallrosa tillskott. Dialogen mellan dragdrottningarna är rysligt rolig och elak och ute bland publiken är Babsan fantastiskt kul.
I programmet skriver Lindarw att After dark aldrig velat provocera. Genom att vara medhårs har de förändrat vad som drar publik till en svensk scen. Under kvällens föreställning får vi visserligen se Prinsessan Victoria onanera men jag skulle önska att man flyttade fram sina schackpjäser en smula. När Lindarw talar om Reinfeldt är han framme och nosar på något jag börjat sakna hos After Dark: Lite politik och provokation skulle smaka bra till glamouren.