Eva Bergmans iscensättning av William Nicholsons ”Äktenskapet” saknar den kluvenhet och de nyanser Ingegärd Waaranperä vill se i en pjäs om äktenskap och separation.
I 33 år har de varit gifta, Edward och Alice i William Nicholsons pjäs ”Äktenskapet – retreat from Moscow”. Han är historielärare fördjupad i Napoleons ryska fälttåg. Hon litteraturvetare i långbyxor och kofta. De ska snart fira sin bröllopsdag.
De samtalar, men inte med varandra. Pjäsen börjar som ett lågintensivt äktenskapsgräl på repeat. Allt är sagt många gånger förut, och vi som levt några år känner igen oss i det mesta. Framför allt Lennart Hjulströms Edward triumferar med sin vänligt kalla bortvändhet. Gunilla Nyroos Alice strider för att bli sedd, hörd, bekräftad, och ju mer hon gnatar, desto bortvändare blir han.
En lång stund är detta underhållande. Könsrollerna sitter precis där vi väntar oss, replikerna är väl avlyssnade och överförda till svenska av Bengt Ohlsson. Den troligen rätt skilsmässoluttrade publiken svarar med nervösa och/eller roade skratt, beroende på vilken sida av strecket den är på.
Så okej, detta är äktenskapet. Nu väntar vi på relationen, människorna det handlar om. Vad håller ihop dem, vad driver isär? Nu om någonsin borde de få syn på varandra. I avskedet mellan två som känt varandra väldigt länge och just kastat maskerna finns oundvikligen ett sannare möte. Eller varför går vi annars på teatern?
Men inte här. Någonstans i Napoleonfälttåget försvinner hela parets äktenskapliga historia. Bilden av de franska soldaterna som, på reträtt genom den ryska vintern, lät sina skadade kamrater ramla av kärrorna ner i snön för att själva komma vidare, är en liknelse som Edward (och William Nicholson) har förälskat sig i. Den är hans alibi för att (äntligen) lämna Alice. Han gör det för att överleva själv. Nu börjar det nya livet, med Angela. Alice tippar han från flaket. Otäckt, men absolut tillåtet, om det blivit bra teater.
Jag tänker på en annan skilsmässopjäs, Kristina Lugns skimrande ”Rut och Ragnar” nyss på samma scen med Meta Velander och Ingvar Kjellson. Eller på Nyroos–Hjulström själva när de med trådlös kontakt spelade syskon i Agneta Pleijels ”Vid floden” för snart tio år sedan. Eva Bergman gör i sin regi vad hon kan för att baxa ”Äktenskapet” ditåt. Hon jobbar med nyanser, pressar inte skådespeleriet på starka känslor utan håller igen, väntar ut, skapar tystnad. Alices förtvivlan blir i Nyroos tappning trots allt uthärdlig, tvär och kärv, och i Hjulströms Edward anas omsorg om henne.
Men Nicholsons pjäs förenklar sig bort från smärtpunkterna. En man som gått sovande (han kallar sig sleeper) genom 33 års äktenskap har inte bara snuvat hustrun på sin närvaro utan också sig själv på livet. Nu lurar han också både skådespelaren Lennart Hjulström och teaterpubliken på komplikationer, motstridiga tankar, separationsskräck, ögonblick av svaghet och allt sådant som gör livet värt att leva.
Gunilla Nyroos lott som Alice är lika enahanda: ett par små ögonblick av uppror och en snabbt bortglömd hundvalp är vad som glimtar till i denna kvinnligt övergivna gråhet. Jag trycker fötterna mot golvet i lust att skriva om hennes repliker. Hos bägge saknar jag det motsägelsefulla, tvåvägsströmmarna. Bort–hem, vilja–inte vilja, hemkänsla–irritation. Sonen i 30-årsåldern, Richard Forsgren, är den ende som är kluven. I sin lite för trånga kavaj är han föreställningens mest rörande inslag, en vuxen man som plötsligt är pojke igen där han springer emellan, med budskap och krav och vill medla och lappa – behålla båda – ända in i det märkligt abrupta och sentimentala slutet, som visar upp pjäsen för vad den är: en West End-komedi helt enkelt, fast med neddragna mungipor.