Ingmar Bergmans tv-serie från 1973 spelas igen på Dramaten. Regissören Stefan Larsson tar sig an äktenskapets plågor med allvar och humor. Ett upprörande drama har nu mognat ytterligare.
Jag såg om teve-serien ”Scener ur ett äktenskap” inför teaterföreställningen. Det var kanske dumt. Bergmanserien, fastän ojämn och kokett, är en påträngande, stark upplevelse som stannar kvar. En känslosam historia om stumhet och instängdhet i förhållandet, en stöt som slog upp dörrar och fönster i många svenska hem och fikadiskussioner.
Det var 1973. Nu, på teaterscenen är replikerna igenkännbara, men synen på äktenskapet och graden av självbedrägeri i relationen helt annorlunda. Det fanns ett slags oskuld och ovetenhet i originalet. Tillsammans med Erland Josephsons undanglidande mjukhet och Liv Ullmanns mildhet ända in i vreden lät den ana ett slags hopp, trots allt. Kanske skulle frihet, en ny tid, kunna innebära nya förutsättningar för närhet?
I Stefan Larssons kirurgiska iscensättning på Dramatens Lilla scen är allt sådant borta. Den Bergmanska sängen (obligatorisk i alla filmer) är nu hela scengolvet, med ryggkarmen en bit uppåt fonden. Det är här det måste fungera om det ska fungera alls. Vilket det ju inte gör. Vi ska titta på varför. Vid sidorna står två sminkbord, skådespelarna kliver upp och presenterar nästa scen ut mot publiken, som i en Brechtpjäs. Det är ett politiskt anslag som vill att vi ska förhålla oss kritiskt till dessa personer, och deras tid som är vår.
Det gör också skådespelarna. Jonas Karlsson sätter tonen direkt i inledningens intervju, där Kristina Törnqvist från salongen frågar ut paret om deras äktenskapliga lycka. Han är en linjal av manlig förnumstighet med en tioårings känsla för rättvisa (åt sig själv).
Det finns en minimal fördröjning i hans skådespeleri som demonstrerar glappet mellan det som sägs och någonting han har inom sig men inte vill veta av. Livia Millhagen är en modern, smart kvinna och beskriver, underbart distanslöst och med stor självsäkerhet, precis hur underordnad hon är – som hon som fri kvinna har valt att vara.
I glipan mellan de demonstrativa replikerna och våra aningar om hur det känns innanför (det som Bergman leder in oss i genom kameran) möter de oss här i stället med ett skådespeleri som nästan bara handlar om att sända på rätt våglängd. Storartat, och så svårt att det ibland brister och blir sändningsuppehåll.
Ingenting har alltså hänt sen teve-serien, utom att vi numera genomskådar allt redan innan det sägs. Det som tycks frigörande i det ironiska förhållningssättet slår i själva verket tillbaka med full kraft på kvinnorollen. All pjäsens syre går åt till att förhålla sig till det manliga självbedrägeriet som Jonas Karlsson gestaltar så mästerligt.
Ofta blir det fruktansvärt roligt. Allra roligast när det rör sig om parets två barn. Absurt frånvarande redan i originalet står de här när de någon gång omnämns för ett äkta trauma som skapar ångestskratt i publiken. De är den aspekt av parförhållandet vi inte har lyckats få ironisk distans till. Jag tvivlar på att Bergman såg det så, därför skär Stefan Larssons sätt att tyst understryka det bortträngda desto djupare.
Att grälen ändå är ömsesidigt bitska plockar ibland fram en Strindberg ur Bergman, vilket känns som en glad överraskning. Lika bra fungerar inte satiren i sexscenerna, som ibland går över i ren Lorryparodi. Plötsligt hörs de små hjärtljuden inifrån skådespeleriet inte alls.
Bergmanska dimensioner har Stefan Larssons tolkning framför allt i slagsmålsscenen. I originalet är den smått parodisk. Här, utan att ett slag växlas, skapas en grym bild av oupplöslig, ömsesidig plåga när Jonas Karlsson och Livia Millhagen helt sakta smeker varandra blodiga.
Den scenen bringar föreställningen i hamn. Retroaktivt ger den djup åt ytspelet och den får det att svirra också om finalens gosiga pyjamasparty, där försoningen både bildligt och bokstavligt sker utanför den äktenskapliga sängen. Här ges vi också ännu en chans att förundras över Jonas Karlssons sällsamma förmåga att spela med fötterna.