Sagan ”Alice i Underlandet” har förtrollat barn och vuxna sedan 1865. Pontus Ströbæks familjemusikal, med Amy Diamond i huvudrollen, lyckas fånga berättelsens magi.
Lewis Carrolls surrealistiska saga från 1865 tillhör något av det mest slitstarka i barnkulturen. Den knasiga humorn och de oändliga tolkningsmöjligheterna går hem i alla tider. Den första filmatiseringen gjordes redan 1903 och har följts av många andra, mest känd är förmodligen Disneyfilmen från 50-talet. Om ett par månader landar den mysrysige Tim Burtons filmversion på svenska biografer där Johnny Depp spelar hattmakaren. Från modevärlden rapporteras en spirande Alice-trend som lär kulminera i samband med modeveckan i Paris, snyggt synkad med biopremiären, då varuhuset Printemps bjuder in ett gäng kända designer för att skapa sin egen Aliceklänning. Så varför inte en musikalversion
När min pappa högläste ”Alice i Underlandet” för mig och min bror när vi var små brukade han njutningsfullt dröja vid den vita kaninens hetsiga utrop: ”Morrhår och örontofsar, jag är försenad!” Vi tyckte alla tre att det var kul sagt, varje gång. På Maximteaterns trånga men exotiskt dekorerade scen ropar Roger Westbergs stressade kanin just nu det betydligt mesigare och fantasilösare: ”Milda morrhår!”
Originaltexten hade varit roligare, men det stannar ändå vid en randanmärkning.
”Alice i Underlandet” har i händerna på Pontus Ströbæk (även aktuell med sängkammarkomedin ”Bruden som visste för mycket”) med flera blivit en liten fyndig och välspelad historia runt en dryg timme som förenar både fantasi och realitet för barn.
Kaninens stressång får både en och annan förälder i publiken att rodna i mörkret, särskilt när han sjunger: ”Se kalendern den är full, jag har ödslat fem sekunder för din skull. Måste skynda, jäkta, springa, möte klockan tre. Där ska jag planera allt jag måste hinna med.”
Och ja, tonårspoppiga Amy Diamond gör fint ifrån sig i en roll som består av betydligt mer skådespeleri än sång (lite för lite sång, bara). Med sin käcka min, glimten i ögat och nätta turkosa fyrtiotalsklänning påminner hennes storögda energi lite om Judy Garlands i ”Trollkarlen från Oz”.
Roger Westberg, skådespelare och teaterchef på Boulevardteatern i Stockholm, gör resten av rollerna som dessutom inbegriper författaren Lewis Carroll i en lite udda, drömsk ramhandling. I det magiska Underlandet gestaltar Westberg än stress-kaninen, än den sävliga larven, än den gåtfulla filurkatten. Eller så byter han hatt och blir den galne Hattmakaren eller klär sig i stel klänning och blir den tyskbrytande drottningen som bara vill hugga huvudet av alla hon ser. Han gör alla karaktärsskiftningar med både effektivitet och gott humör. Det hela blir naturligtvis en strippad version av boken, men man har ändå lyckats få med det väsentliga av magin i historien.