Jag har redan hört någon referera till ”All we need is love” som ”bögpjäsen” och det är en typ av uppsättning som vågar gå nära det allt för intima, och som alldeles säkert kommer att dela publiken i två läger: i de öppet fientliga och de hänförda. Ronny Danielssons uppsättning på Malmö stadsteater är hur som helst både utmanande och eggande – och så full av testosteron att Intiman håller på att brisera.
Rony Danielsson har tillsammans med dramatikern Klas Abrahamsson och koreografen Roger Lybeck, och i nära samarbete med ensemblen, intervjuat folk om deras homosexualitet. Uppsättningen varvar sex avbrutna och återupptagna berättelser med olika spelscener.
Här finns ingen konflikt eller progression att tala om, men föreställningen får sin egenartade rytm genom detta växelspel mellan intima, privata, bekännande rum och de offentliga rum – omklädningsrum, offentliga toaletter, klubbar – där de egna begären på en gång ska blottas för likasinnade och kamoufleras för de individer och grupper som skyr homosexualitet som pesten.
Uppsättningen får en fin autenticitet av det intervjuarbete som ligger till grund för både dramat och gestaltningarna, precis som i Klas Abrahamssons ”Malmöiter”, som spelades på samma scen för sex år sedan.
”Malmöiter” gav en bild av ”mångkulturella Malmö”. ”All we need is love” ger en bild av homosexualitet och homofobi, men den ger också udda perspektiv på maskulinitet. Som någon i pjäsen säger finns det inget mer maskulint än en kväll på en bögklubb och inget mer fjolligt än en heterokille. I vår queera värld måste man omvärdera traditionella maskulinitetsmarkörer, som det svartklädda, bredaxlade, brutala, känslokalla. Uppsättningen visar dock framför allt att man kan vara man på en rad olika sätt som inte utan vidare låter sig kategoriseras.
Ensemblen är utomordentlig, men allra bäst på det finstilta är Göran Dyrssen i sin gestaltning av den gifte revisorn som inte är van att ”tappa fotfästet”, men som upplever en lång tids ovisshet och en kort tids salighet i relation till en yngre man.
Och bäst på utagerandet är Lindy Larsson som kan allt: sjunga, dansa och transa. I Kajsa Giertz briljanta ”Carmen” – som ännu går att se på samma scen – spelar han toreadoren som lägger ner kvinnor med samma finess som han lägger ner tjurar. Han om någon visar att det egentligen bara finns en – skrattretande – form av maskulinitet i heterohandboken, men en hel uppsättning av intressanta maskuliniteter om man bara vågar sälla sig till avvikarna.
Min enda egentliga invändning mot ”All we need is love” är att den i så hög grad utesluter kvinnor och kvinnligheter ur detta sammanhang.
Inte ska väl män ta patent även på det avvikande nu när män och manlighet på allvar börjat ifrågasättas som norm i teaterbastionen?