Vilken absurd och lysande idé att göra teater av Thomas Hobbes, den engelske 1600-talsfilosofen som hävdade att allas krig mot alla är det naturtillstånd som kräver en stark stat för att skydda oss mot oss själva. Hobbes mästerverk heter ”Leviathan” och hör väl inte till de mest lästa i dag när man med ljus och lykta letar efter mer fromma idéer i den nya världsordningens tjänst. Han tillhör de stenhårda realisternas skola. Det är inget för verklighetens folk.

Men efter att ha sett ”Allas krig mot alla and fuck you too, mr Hobbes” i Frida Röhls regi på Teater Tribunalen i Stockholm är jag beredd att placera honom på favorithyllan mellan Machiavelli och Nietzsche.

Som alla maktfilosofer kan Hobbes lika gärna läsas av revolutionärer som av timida vänsterpartister. Ska man vrida kniven ur furstens hand bör man veta hur kniven ser ut.

Publiken sitter på tre sidor om en upphöjd arena. En träkonstruktion ramar in spelplatsen i lika många scenöppningar och fungerar som en handfast metafor för de politiska idéernas fysiska och materiella sida. Hobbes menar att allt som finns är kroppar i rörelse. Det gäller människor och samhällen, men även idéer och mentala fenomen.

Vad är skådespelare om inte kroppar i rörelse?

Teater, med andra ord, och det är den geniala utgångspunkten för Tribunalens upptäckt att man kan skapa dramatik av en text som inte direkt ångar av liv och som i geometriska, närmast juridiska resonemang försöker leda sin tes i bevis. Föreställningen ångar desto mer av liv, fysisk teater från början till slut, en helt egen hybrid av föreläsning, performance och ormgrop.

Människan är som bekant ett djur. När de sex skådespelarna, halvnakna i sina hudfärgade underkläder, slingrar sig kring varandra, rullar runt på golvet, tar ett kraftigt bett i grannens lår, är jag trots allt glad att jag sitter i salongen, fullt påklädd, från överjaget till skosulorna.

Det festliga med Frida Röhls uppsättning är att den förkroppsligar en konflikt i Hobbes filosofi, nämligen mellan språkets abstrakta väsen och det mänskliga livets konkreta behov av att yngla av sig och vid behov döda för att erövra det vi begär och kallar ”gott”; fullt legitimt, enligt Hobbes, dock någonting vi gör klokt i att kontrollera genom att överlämna makten åt fursten eller staten.

Det får ni inte missa, för det är en fantasifull, energisk och underhållande kväll i Tribunalens folkbildande anda. Men det börjar med psykologi, en provkarta på de affekter Hobbes såg som känslolivets minsta beståndsdelar: vrede, skam, aversion, glädje … Och fortsätter med språkets filosofi innan den mångsidiga ensemblen tränger allt djupare in i det kaos som till slut får dem att klättra på väggarna och riva scenografin.

Fem av skådespelarna råkar dessutom vara studenter vid teaterhögskolorna i Göteborg, Malmö och Helsingfors och ger intryck av att aldrig ha gjort något annat än stått på scenen.

Små satiriska instick i Hobbes text höjer humöret ytterligare. ”Leviathan” blir naturligtvis en dagsaktuell skrift i Magnus Lindmans bearbetning. När Agnes Forstenberg läser innantill ur ett KD-manifest tränger djuret fram i rösten och säger Voff.

Det gör jag också.