Det är inte väderleken som beskrivs i ”Allmänt snö”, om man trodde det. Att själv snöa in, bli fast i ett tänkesätt, ett beteende, är vad Åsa Olssons jargongtäta, väl avlyssnade pjäs främst tycks handla om. Två par, som också kan uppfattas som olika aspekter av en och samma relation, framlever sina förhållanden på en långsmal scen, i en flod översvämmande av livs- och konsumtionsbråte. Bland termosar, burkar, lådor, klockor som stannat och klockor som går diskuterar de sig själva, varandra, förhållandet och livet – vad ska man ha det till?
Åsa Olssons förra pjäs ”I do for Money” var en skärpt dissektion av sexturismen. ”Allmänt snö” är en relationspjäs som får sin energi av ett dolt problem. Ett skärande förtvivlat och roligt samtal pågår på två skilda nivåer med en tredje nivå onämnd. Dialogen är full med träffande oneliners. Skådespelarna är lågmält och professionellt träffsäkra. De två paren är i desperat upplösning och hakar i varandras repliker med en rutin som kliar av irritation och självförakt. Deras hangups är uppskattat igenkända i publiken som har roligt, men egentligen är detta djupt allvarligt, att livet, alltings mening, saknar mening. Här finns en hopplös oro som berör.
Det är först när hela pusslet börjar bli synligt och all denna unga sorg visar sig ha en högst verklig orsak som pjäsen planar ut. Texten som så skickligt har trippat runt detta svarta hål orkar sen inte bära den verkliga sorgens tyngd. Banaliteten smyger sig på, spelet förtunnas. Men väldigt länge håller föreställningens mörka humor en hög intressant nivå.