Genom en skog av hängande, meterhöga illustrationer kryssar åskådarna in på MDT:s scen i Sebastians Lingserius koreografi ”alt. org”. Svartvita illustrationer av konstnärsduon 2 typer (Sepidar Hosseini och Moa Schulman) på temat kroppen. På en bild väller tarmar ut ur en uppfläkt buk och bröstkorg, men tudelningen är inget kliniskt obduktionssnitt utan liknar mest ett plagg med neddraget blixtlås. Det är som om tarmarna bara råkar välla ut.
När åskådaren kryssar vidare in mellan bilderna mot en öppning längre bort syns en av tre dansare göra någonting trevande, medan de andra bara tycks ströva omkring, omedvetna om publiken. Dansarna Ulrika Berg, Love Källman, Josefine Larsson – har hörlurar och Ipod, alla klädda i morgonrock.
Så på en signal, gissningsvis i Ipoddarna, åker morgonrockarna av och tarmarna börjar välla ut, fast i strängt metaforisk mening. Vad som sedan följer under en halvtimmes föreställning är en serie långsamma förvridna och kryptiska rörelser. Som om dansarna led av epilepsi i slow motion, vore extremt uttorkade, eller rentav döende.
För en publik utan special- eller förkunskaper framstår nog ”alt. org” som hermetiskt tillsluten, obegriplig, seg. Programbladet ger dock viss vägledning, åtminstone mottot ”Then you will teach him again to dance wrong side out, and this wrong side out will be his real place”.
Det osignerade citatet är inget annat än slutprepliken i Antonin Artauds sista verk, radiopjäsen ”Pour en finir avec le jugement de dieu”, censurerad före sändningen 1947, senare ikoniserad av bland andra av filosofen Gilles Deleuze som fascinerades av pjäsens tal om ”den organlösa kroppen” (corp sans organes). Som numera är ett lika utforskat som populärt begrepp.
Artaud och Grymhetens teater är en avantgardistisk urkund som med jämna mellanrum flyter upp, tolkas och omtolkas, delvis på grund av dess rebelliska kraft och hat mot etablissemanget, delvis, tror jag, på grund av dess lockande visioner, dess mystik. För hur dansar man bort kroppens rätsida för att i stället röra sig med avigsidan ut? Helt utan inre organ?
Bitvis ger Sebastian Lingserius och dansarna ett tankeväckande förslag, framför allt på hur själva processen kan gå till, steg för steg. Kroppen är bara en kostym bland andra. Subjektet en illusion.
Någon kroppslig avigsida får jag dock aldrig syn på, däremot en rejält och intressant förvrängd rätsida. Mystiken kvarstår.