”Ni som gillar oss män, sjung med!” Jonas Nerbe stämmer upp en desperat kampsång om mannens förträfflighet. Hans rollfigur Niklas har nått botten. En framgångsrik utvecklare av våldsamma dataspel, lämnad på sin fyrtiofemårsfest av frun och utsparkad från företag och nyrenoverat hem. Kanske är dottern lesbisk också, så hur blir det med barnbarn? Med de trasiga blå skoskydden från senaste läkarbesöket fladdrande kring stövlarna – ”det gör så ont i bröstet, doktorn” – svänger han nu sin rosa fana med järntecknet stolt på plats och uppmanar publiken att skandera med i den hejarklackslika refrängen.

Det gör man gärna, för det har varit en fartfylld resa mot nollpunkten på det sätt som brukar bli resultatet när Nerbe slår sig ihop med Andreas Boonstra (regi) och Jan-Erik Sääf (manus och musik). Musiken rör sig i ett effektivt gränsland av visa, kabaré och försiktigt ”My way”-lån och tilltalet är teatralt skamlöst, med repliker som projektiler ut i salongsmörkret och kramar till damer på första bänk.

Nerbe bygger sin Niklas av lika delar slängig grabbighet som charm och gör träffsäkra miniatyrporträtt av männen runtomkring, från nördigt pipig barndomsvän till granne med pompös kyrkokörstenor. Så långt är allt väl, och det finns en nästan filmisk dramaturgi i skildringen av Niklas fall, i uppgörelsen med Hanna Fred Ekmans (även cello) ohörda hustru och Hanna Melins försummade dotter, i de återkommande besöken hos pianisten Per Rosenius lakoniske läkare vars slutliga lösning blir whisky och cigarrer.

Men från Nerbe–Sääf–Boonstra kan man också vänta sig en psykologisk fördjupning och efter Freud är det nu dags för en dos jungiansk teori. Jung själv dök upp redan i Moments musikal ”Judas” i höstas, här är det i stället Niklas som måste komma i kontakt med anima, sina kvinnliga sidor.

Det sker genom dottern som utvecklat ett eget dataspel, styrt av hjärnvågor där det gäller att ”relatera i stället för att attackera”. Men med relationen till Hanna Melins nedtonade tonåring kommer också en naturalistisk ton som dödar föreställningens skruv. Liksom i en hygglig Hollywoodkomedi blir skildringen av den aningslöse skitstöveln mer övertygande än hans omfamnande av mjuka värden. Det är lite synd när Nerbe annars faller så underhållande.