När Anna Karenina och greve Vronskij passerar varandra på järnvägsstationen plongar det av spända stålfjädrar i teaterhögtalarna. Rörelserna stannar upp och vevas knirrande tillbaka så att paret stannar öga mot öga. Någonting har hejdat dem, vad?
Linus Tunström, som med Göran Tunströms ”Tjuven” visade hur teatern kan lyssna av en bok och ge den nytt liv utan att den förlorar i styrka, lodar nu djupen i Leo Tolstojs roman, i Armin Kerbers dramatisering. Av 900 boksidor blir med sju roller på scenen ett rappt, kortfattat kärleksdrama i flera nivåer. Natur och drifter står mot äktenskap och konventioner. Beprövat romantisk pop och magiska ljud fyller luften. Regissören söker kärleken bland uttrycken för den och myterna om den.
Bilden av manligt och kvinnligt hör dit. Damerna har löshår och lösögonfransar, pratar i falsett med känslolivet tätt under den tillgjorda ytan. Herrarna älskar sig själva mest, bullrar och gör sig tafatta, ett fegt manligt kollektiv i närheten av barnafödande och död. Samtliga roande och skarpa. Uppsala stadsteater har en hel fålla med talangfulla påläggskalvar.
Maja Ravns scenbild är tjechovsk, med vita björkstammar och ormbunkssnår, men den är ingen fond utan deltar i spelet. Träd lägger sig i kors och blir tunga hinder eller snurrar med i kärlekskarusellen, ormbunkar lägger krokben för den.
Artiga fraser korsar varandra i avmätta dialoger, samtidigt som svartsjukans rallarsvingar viner och luften vibrerar av reptilhjärnornas tänkta kroppsträffar.
Dolly och Stepans äktenskap (Maria Sundbom och David Rangborg) är i storm efter hans affär med barnflickan. Kitty (Elisabeth Wernesjö) är galet förtvivlad, krossad av Vronskij, men älskad av den rörande Levin (Jacob Hultcrantz Hansson) som inte tycker att han duger. De två sistnämndas sköna förening, nakna bland ormbunkar och knotiga trädgrenar är ett rart intermezzo.
Passionen mellan Vronskij och Anna Karenina däremot tycks handla mycket om skenbilder: hon ser i honom vad hon drömmer om, han är (liksom hon själv) en betraktare av hennes fulländning.
Inte för inte har Anna en egen catwalk rakt ut i publiken där hon förevisar sina klänningskreationer. Hos henne tycks narcissismen vara det som sätter eld på kärleken, och hon ges så många tillfällen att visa upp sin skönhet att man börjar undra om det är av handlingen befogat. När de två älskande står och ser på varandra, han från ett jakttorn och hon från en bassängtrampolin är det kanske den ultimata bilden för deras kärlek. Samtidigt är Bahar Pars Anna roligt praktisk och ferm mitt i det vackra, innan tragedin tar över. Hon har bestämt sig för att bli förälskad. Att Peter Viitanen som alltid brukar spela mycket ung pojke gör rollen som Vronskij, den erfarne förföraren, måste vara Tunströms grepp för att visa att kärleken skapar sina egna gudar.
Ty för att handla om otrohet, svartsjuka och död är denna ”Anna Karenina” påfallande oromantisk. En ironiskt genomskådande, intelligent men också splittrad, lite oengagerad föreställning vars oundvikligt tragiska slut inte fungerar. Men jag njuter av den kalla blick Tunström har på händelseförloppet, hur han jämför de tre kärleksparen och låter oss ana vilka val de innerst inne gjort, och varför.