”Anne & Zef” på Teater Fredag, Rosenlundsteatern, Stockholm

Det börjar med en dödsscen och slutar med en kyss. Däremellan två hela liv av glädje, ilska, fotboll, fest, vänner … Två hela men alldeles för korta liv, för i ”Anne & Zef” är de båda ungdomarna som möts på scenen redan döda.

Den holländska dramatikern Ad de Bont har arrangerat ett möte mellan verklighetens historiska Anne Frank och den nutida, fiktiva albanske pojken Zef Bunga. De har en hel del gemensamt visar det sig. Förutom tonårstypiska funderingar kring kärlek, vänskap, självkänsla, föräldrabråk och framtiden har de båda tvingats gömma sig i sina hem i två år på grund av världens vansinne. Anne för att undkomma nazismens utrotning av judar, Zef för att inte bli offer i en eskalerande blodsfejd mellan hans och hans bästa väns familjer.

Stockholmska frigruppen Teater Fredag har Sverigepremiär för denna nyskrivna pjäs på Rosenlundsteatern för att sedan spela vidare för skolungdomar i landet. En enkel scenografis vita och turné­vänliga skärmväggar skapar både ett minimalistiskt efter döden-rum och ytor för projektion av minnesbilder. Såsom de svarta och taggtrådsrivande från koncentrationslägret där Anne lever sina allra sista dagar, efter att hennes gömställe avslöjats.

Under några väl statiska textpartier börjar sjundeklassarna i publiken att vrida sig, möjligen i motstånd mot den (ibland aningen övertydliga) pedagogiska ambitionen att få dem att dra paralleller ur två livsöden från olika tider i historien. Men det är viktiga paralleller att dra, om hatets och hämndens mekanismer, och en envis energi i regi och spel vinner uppmärksamhetstävlingen.

De båda unga huvudrollsinne­havarna Caroline Johansson Kuhmunen och Josef Törner är bedårande begåvade, särskilt när de låter sina rollfigurer närma sig varandra genom att spela upp livsscener i ett teaterbattle. ”Anne & Zef” är en välgjord uppsättning som med små smulor av estradpoesi, mim och musikal spinner trådar mellan berättelserna och väver både sorgliga och hoppfulla bilder.