De gamla grekerna, var det någon som påpekade, visste inte att de var gamla. Det är en insikt med konsekvenser för varje uppsättning av de antika tragedierna. Den varnar för det slags exotism som draperar de klassiska texterna enligt gängse konventioner om hur man såg ut och talade i Aten med omnejd före vår tideräknings början.

En annan sorts exotism är den som utspelar sig i rummet, och som spökar ut den andre enligt vedertagna fördomar. Europa är som bekant den enda världsdel som namngivit sig själv.

Den uppsättning av Sofokles ”Antigone” som på lördagen hade premiär på Göteborgs stadsteater är resultatet av ett samarbete med Parapanda Theatre Lab från Tanzania (för några veckor sedan begicks premiären i Dar es Salaam). Projektet borde alltså löpa dubbel risk för exotism, men undviker båda fällorna. Det beror på att man litar på att Sofokles fortfarande har något att berätta, och att skådespelarna från Göteborg och Dar es Salaam är kapabla att berätta det.

Bakgrunden är ett samarbete mellan regissörerna och teatercheferna Ronnie Hallgren och Mgunga Mwa Mnyenyelwa som gradvis har etablerats under det senaste decenniet. Också föreställningen ger intryck av att ha vuxit fram steg för steg på golvet, genom improvisation och lek.

”Antigone” är en berättelse om hur makt och rätt hamnar i konflikt med varandra, och priset som människan då får betala.

Det är en dramatiskt aktuell historia i en värld där ledande statsmän i Washington och Malmö argumenterar för användandet av tortyr och graderat medborgarskap i försvaret av lag och ordning. Zofi Nilssons brinnande scenrum skiftar mellan glödande rött och isande vitt. Skrynkliga papperssjok utgör den klippliknande fonden. På det brandgula scengolvet vilar ett gigantiskt ansikte, ett tecken för de döda anförvanter som konflikten handlar om.

Skådespelarna från Göteborg och Dar es Salaam växlar i rollerna, liksom i språk. För åskådaren är det inte problemfritt att låta blicken lämna spelet för att läsa översättningen på textremsan, men det funkar. Pjäsens normalt sett besvärliga körpartier har tonsatts av Parapandas musiker och blir till levande, självständiga kommentarer till skeendet på scenen.

Som actionförfattare är Sofokles usel. Han visar i stort sett ingenting av det verkligt dramatiska: inga mord, inget blod, ingenting. Han bara återberättar. Rätt vad det är kommer någon in på scenen och avlägger vittnesmål. Sofokles räknar iskallt med att publiken i sin fantasi kan måla upp blessyrer som ingen sminkör i världen kan åstadkomma. Bortsett från allt annat är det ett spelsätt som passar det slags berättarteater som Parapanda Theatre Lab specialiserat sig på.