Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Scenrecensioner

”April i Anhörigsverige” på Kulturhuset Stadsteatern

Kalle Westerdahl och Annika Hallin visar att det går att få ett nytt liv.
Kalle Westerdahl och Annika Hallin visar att det går att få ett nytt liv. Foto: Petra Hellberg

”April i Anhörigsverige” skildrar uppväxten i ett missbrukarhem ur barnens perspektiv. Ingegärd Waaranperä har sett en glasklar och osentimental föreställning.

Teater

”April i Anhörigsverige”

Av: Susanna Alakoski

Dramatisering, regi, kostym: Monica Wilderoth. Scenografi: Lars Östbergh. Medverkande: Anna Wallander, Annika Hallin, Emil Ljungestig, Ulf Eklund, Kalle Westerdahl. Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. Speltid: 1 tim 30 min.

Susanna Alakoskis bok är ett brus av situationer och observationer, av statistik och förtvivlan, hat, självförakt, kärlek och raseri. ”Smärtan behöver ord för att övervinnas”, skriver hon med ett citat av Olof Lagercrantz.

Regissören Monica Wilderoth har ur de 400 sidorna konturklippt fram ett drama på halvannan timme. Situationer och repliker går runt i slingor, likt ett ljudband som barnet har gående inombords av undanflykter, lögner, anklagelser och utbrott. Spritens, drogens språk in i det oskyddade medvetandet skapar hjulspår för framtida avåkningar.

Det är uppväxten i ett missbrukarhem skildrat ur barnens perspektiv. Hur det var, hur de blev. Skådespelarna kommer in en i taget, tyst och observant. De är barn och vuxna samtidigt: barn med långt förflutet. Vuxna utan eget förflutet, ihåliga. Skam inombords, lögn på utsidan. Utanför scenografins väggar av korrugerad plast, tunna som hud, pågår högljudda fyllegräl och slagsmålstumult.

Här finns också en utopi som återkommer i samtalet, ett ”Yes-men-samhälle” där allt är som det skulle kunna vara. Regeringen prioriterar social sektor de kommande tjugo åren, ”kosta vad det kosta vill”, är en av de goda nyheterna. Och idoler: Alla dansar som Michael Jackson, stolt men liksom för en oseende, sovande publik. För Anna Wallanders känsligt gestaltade flicka är Whitney Houston både ouppnåelig stjärndröm och älskad mamma, ända in i drogdöden.

Det är med andra ord mycket som ska med in på scenen. Konstigt nog blir det ingen trängsel. Tvärtom är det glesheten och skärpan som imponerar. Runt var och en finns luft, plats för eftertanke och igenkänning. Skådespelarna går i och ur rollerna. Anna Wallander, stark i ömtåligheten. Ulf Eklund med sliten, resignerad aura av nederlag. (Fast symboliken i regncapen som ibland träs över honom når inte fram till mig.) Emil Ljungestig hittar helt utan åthävor intensiteten som trygghetstörstande lillebror bredvid Annika Hallins vassa värme, energiska diskande och oändliga ansvar. Som berättelsens vuxenjag visar hon också ihop med Kalle Westerdahl, som lojalt stryker under sin pålitlighet, att det går att komma vidare, få ett liv.

Monica Wilderoth, ny som regissör på Stadsteatern, ersätter i hög grad orden med säkert fångade åtbörder och små koreografier: rusets trevande steg, barns kutryggiga ängslan och hjärtskärande beredvillighet att göra varje framgång – som en erövrad medalj – till skäl för alla att stanna i verkligheten. Bara alldeles i slutet finns ett par omtag för mycket. I övrigt är det glasklart, osentimentalt och drabbande.