Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Daniel Nyström, Gizem Erdogan, Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel.
Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Daniel Nyström, Gizem Erdogan, Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel. Foto: Sören Vilks

Texttungt kärlekskrig utan liv. När Ebba Witt-Brattströms omtalade bok ”Århundradets kärlekskrig” blivit pjäs har det stridande parets repliker fördelats på flera olika personer. Maina Arvas känner sig till slut mätt på alla ord.

TEATER
”Århundradets kärlekskrig” av Ebba Witt-Brattström
Regi/dramatisering: Nora Nilsson. Scenograf: Julia Przedmojska. Kostymör: Linda Gonçalves Koreograf: Eliisa Erävalo. Medverkande: Cecilia Nilsson, Lennart Jähkel, Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Gizem Erdogan, Daniel Nyström. Scen: Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Speltid: 1.30.

Den kallades årets mest omdiskuterade bok, ”Århundradets kärlekskrig” från 2016. En utlämnande skilsmässoskildring inifrån den absoluta kulturparnassen? Fiktion eller verklighet? Flera recensioner ägnade utrymme åt frågan om biografisk läsning – går det att se förbi det faktum att det är den berömda litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström som skriver, och att den hon var gift med är den berömde före detta sekreteraren i Svenska Akademien, Horace Engdahl?

En rimlig diskussion – i den icke-biografiska läsningen ligger respekten för texten som skönlitteratur i egen rätt, men i den mer biografiska läsningen finns kraften av att det personliga görs politiskt.

Själv försökte jag under läsningen kollra bort hjärnans reflex att klistra Witt-Brattströms och Engdahls ansikten på ”Hon” respektive ”Han”. Testade verfremdungseffekter som att höra en trumvirvel efter en lyckad oneliner, en slokande trumpet efter en dräpande förolämpning. Eller att föreställa mig denna kärlekens dödsdans snabbspolad till vinjettmusiken från ”The Benny Hill show”.

Jo, det passar bättre än det låter, Ebba Witt-Brattström är ju förbaskat rolig. En styrka i texten är distansen som den svarta humorn ger, som gör att det går att ta in det tragiska och våldsamma innehållet. Texten blir troligen allt mer befriad för varje omläsning, och här har vi nu en läsning som befriar den än mer: i Nora Nilssons scenversion av ”Århundradets kärlekskrig” på Kulturhuset Stadsteatern får rollerna flera nya ansikten.

Nilsson har bearbetat manuset, strukit ner dialogen med en tredjedel, kastat om lätt, och framför allt fördelat replikerna på sex roller i stället för bara två. Det är ett välvalt grepp. Den anspråksfulla titeln är inte bara en hommage till Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”, utan visar också viljan att allmängiltiggöra den här erfarenheten. Kärlekskriget omfattar här alla de kärlekskrig som pågår och har pågått hela århundradet och mer därtill. Nilssons polyfona tolkning förstärker detta, visar mönster som återkommer i generationer, hur maktobalansen mellan könen dödar relationer.

Det överblickande perspektivet finns också i Julia Przedmojskas scenrum som får människorna att se små ut. I centrum står ett uppförstorat marmorblock, med sprickor och gropar. Ett söndervittrande monument, en plats där där man kan ”kliva omkring i ruinerna av ett livslångt förhållande och misstänka att där aldrig stod ett gemensamt bygge”. Kostymerna är som färgprover ur samma marmor: gråvita nyanser, krossad sammet, fläckiga mönster.

Nilsson arbetar med tystnader och rörelser (koreograferade av Eliisa Erävalo). Lennart Jähkel får spela nedtonat, låta våldet svälla under ytan. Andreas Kundler och Daniel Nyström får ta ut svängarna i mansrollens hela löjlighet. Cecilia Nilsson, Ann-Sofie Rase och Gizem Erdogan visar tillsammans upp nyanserna i kvinnorollen.

Det är fint gjort. Ändå är det som om omsmältningen av bok till pjäs inte är helt färdig. Replikerna låter fortfarande mer litteratur än dramatik och ganska snart uppstår en textmättnad. Det hjälper inte att en medvetenhet om denna mättnad är inbyggd i själva uppsättningen – i en scen utbryter ett trött uppror i ensemblen, mot alla dessa ord, och Andreas Kundler gör ett vansinnigt roligt nummer endast bestående av ”bla, bla, bla”. Slutscenens reningsritual (nu dör kärleken oåterkalleligt) ackompanjeras av Georg Friedrich Händel, och kanske är det som opera texten passar bäst för scenen. Vi får se i sommar när den sätts upp i Vattnäs konsertlada.