Stående ovationer. Halsbrytande
skickliga akrobater och makalös scenografi.
Tolv marockanska akrobater drog ner stående ovationer på torsdagens premiär på ”Chouf ochouf” (Titta, och titta igen!”), för dess ömhet, berättarglädje och fantastiska show.
Performancekonsten har luckrat upp Avignonfestivalens genregränser och öppnat scenerna för andra kulturer och uttrycksformer. Marocko har en unik akrobattradition med många framstående trupper och familjer som lever på sin konst, men sällan kommer längre än till gator och torg. Sanae El Kamouni skapade Tangers akrobatgrupp 2003 för att hon ville gå vidare.
”Chouf ochouf” är gruppens andra regisserade föreställning. Den schweiziska performanceduon Zimmerman & Perrot har improviserat fram berättelsen. Akrobaterna, tio män och två kvinnor, värmer upp framför en gulvit mur i Marockos (och Avignons) dallrande hetta. När de rusar fram emot publiken är det ett lands ungdom som kommer, full av energi och glädje, men med dåliga framtidsutsikter. Riskerna de tar påminner om allvaret i deras situation. De blir en tre man hög pyramid utan besvär och gör de mest halsbrytande konster, självmedvetet och med en glimt i ögat av ironi. ”Chouf ochouf” uppmanar oss att se kraften, möjligheterna – och förstå hindren. Det är en föreställning där politiken finns inskriven i förutsättningarna och ger djup åt upptågen och skickligheten.
De gamla kvarteren i Tanger uppstår inför våra ögon: gatulivet, musiken från olika håll. Kvinnorna som till allt annat här också bär männen på sina axlar. Grabbgängen i gathörnen, arbetslöshetskön. En pojke viker ihop sig på orimliga vis, i takt med plastflaskan som bossen/ackompanjatören rytmiskt skrynklar till.
Scenografin är makalös i sin enkelhet. Muren blir levande tysta ökenvarelser, hägringar, tempel och stad. Den blir fem utvikbara fyrkantiga pelare som glider ljudlöst omkring. Akrobaterna kliver i och ur dem, är plötsligt bara där, enstaka eller i små uttrycksfulla grupper. Det känns som om vi i publiken åker genom stan, kikar in på bakgårdar och gränder, ser livet där. Ett sparsamt liv.
Scenens enda lösa rekvisita är den obligatoriskt rutiga plastväskan som hör resandet, flyktingskapet och fattigdomen till och som kan bära allt: tvätten, maten, livet. Till och med en människa. Väskan står och vippar på takkanten och faller... ned i ett skyddsnät av samma rutiga fabrikat, som alla håller i. Studsmattans kollektiva föregångare slungar kropparna fem meter upp i luften och fångar dem tryggt. Man hisnar.
”Chouf ochouf” går att se 15–17 augusti på Köpenhamns internationella teaterfestival.