Gud tröttnade på alltihop och körde skapelseberättelsen baklänges. Avskaffade först träden och blommorna, sen djuren, vattnet, tidens gång. Så jorden själv och dess befolkning. Eftersom människan hittat rymdens svarta hål, skickade han stjärnor och planeter dit. På den sjunde dagen såg han att detta var gott och drog sig tillbaka till de elyseiska fälten. Så lyder förhistorien i programmet till ”Papperlappapp”.
Kanske glömdes några kvar: Presenningen lyfts på ett undanskymt lastbilsflak och en grupp människor trevar sig ut. De guidas runt på flera språk av en blind man i röda skor, är han Gud? Till vänster på det väldiga scengolvet står några kyrkbänkar. Bikstolen som plötsligt sprutar gnistor är under arbete. Prästen svetsar därinne, kyrkan putsar väl på sitt anseende. Marthalers humor är så lågmäld att den nästan inte svider. Mitt på scenen står en formation av sarkofager, prydda med fina hundar i sten. Påvarna har älskat sina husdjur, mer än människorna...
Påvepalatsets gård, Avignonfestivalens paradscen, är en utmaning för iscensättarna: mäktigare fond finns inte (och knappast mer lättstött publik). Sist jag var här satte italienaren Romeo Castellucci skräck i åskådarna med Dantes ”Inferno”: klättring på hög höjd, en flyktberedd levande häst, skällande schäfrar, eld, vatten...
Christoph Marthaler och Anna Viebrock gör tvärtom en mycket nedtonad skildring av människan i skuggan av makten, med texter av den franske författaren Olivier Cadiot (tillsammans med Marthaler har han varit knuten till 2010 års Avignonfestival som ”artist associè”), men också av Kirkegard, Cioran och Dario Fo.
Byggnaden känns nästan levande, diskret tatuerad med Anna Viebrocks ljusprojicerade gobelängmönster och med nya glasögon: plastfönster utanpå de vanliga. Ur valv och fönster strömmar andlig musik. Skådespelarna sjunger ibland psalmer. Gudstron tycks som en längtan, ett vilset behov, byggnaden som det arroganta svaret på den.
Den är en fästning och ett fängelse, religionen ett maktmedel för överheten. Men också världbild och kultur. Männen lägger sig på sarkofagerna och åker förtjust upp och ner i golvet, kyrkan som tivoli och underhållning. När det är kvinnornas tur kryper de till kojs med lakan och handväskor, inte för att bli monument utan för en liten godkänd vilopaus. Från ett fönster högt upp dimper det ned paket med påvliga utstyrslar. Alla ser förvirrat andliga och mäktiga ut i dem, tar snart av dem igen och lägger i tvätten. En kvinna, alltför vulgärt utstyrd blir också halvvägs inpressad i tvättmaskinen. Bredvid den står en cocacola-kyl med vigvatten.
Plikt och drift, ande och kropp kämpar i människorna och plötsligt mitt under kyrkosången övermannas församlingen av sin sexualitet och kastar sig över varandra som djur, för att strax släta till kläderna och titta rakt fram igen. Det är något välordnat kalvinistiskt över schweizaren Marthalers bild av den katolska kyrkan, jämfört med Castelluccis brinnande helvetesvisioner.
Marthalers Gud straffar med likgiltighet. Ensemblen står i rad och klappar med händerna mot palatsväggen, en bedjande, klagande gest som inte får svar. Eller är ”Papperlapapp” (ungefär ”Sliddersladder”) svaret de får? Det förslaget kommer från en kvinna i publikdebatten två dagar senare. För debatt blir det. Redan på premiären hörs burop, klampande åskådare går hem mitt i. Det 700 år gamla påvepalatset gör man inte vad man vill med. ”Ni angriper kristendomen”, ”Var finns teatern? Den röda tråden?” Andra försvarar föreställningen och kommer med tolkningsförslag. Själv är jag kluven. Jag älskar sättet att låta berättelsen växa fram liksom runt om och bakom det som faktiskt sker: där finns den större bilden av människans villkor. Men den här gången går Marthaler så långt in i det allmänmänskliga att nästan ingenting konkret blir sagt.
Lika kompromisslös som ”Papperlapapp” men diametralt annorlunda är ”Gardenia” som spelas i en utställningslokal utanför stan. Den är ett sceniskt samarbete mellan den belgiska performancegruppen Ballet C de la B och några manliga transvestiter som med mod och värdighet låter oss ta del av sina liv och drömmar.
Regissörsduon Alain Platel/Frank Van Laecke gör en storartad show som också är ett drama, där männens gradvisa förvandling till den kvinnodröm de bär på, sker stegvis. Förvandlingen stannar upp i fotoposer och sångnummer med playback av kvinnliga ikoner som Liza Minelli och Marlene Dietrich. I enskilda livsöden kan man ana utstötthet, ensamhet och skam. Men i finalens glitter är det stoltheten hos människor som har hittat hem till sig själva som det strålar starkast om. Med sitt precisa dans- och rörelsespråk och sin genommänskliga humor är detta den mest gripande föreställningen hittills i Avignon, ett omdöme jag tror håller ända till festivalens slut. ”Gardenia” kommer till Göteborgs Dans- och Teaterfestival i augusti, glädjande nog.