Teaterchefen Anna Takanen sa nyligen att hon hoppades kunna knyta regissören Mellika Melani till Göteborgs stadsteater framöver. Det låter som en vettig ambition. Melani har just de kvaliteter som krävs för att föryngra stadsteaterns konstnärliga profil. De regiegenskaper som Takanen framhävde hos Melani – formmedvetenhet och tydlighet – kommer väl till pass när det gäller att få rätsida på Elfriede Jelineks ”Babel” som nu sätts upp på Nya Studion. Dramat är lika kryptiskt som den österrikiska Nobelpristagarens tidigare dramer med kaskader av ord som kastar oss handlöst mellan metaperspektiv och moraliska megafrågor.

Kanske ska man se det som ett exempel på regissörens tydlighetssträvan att ensemblen inledningsvis försäkrar sig om att alla vet vad de gett sig in på, och framhåller att de fem statister, som både ska skjutas och strutta omkring nakna genom större delen av föreställningen, verkligen har fått sina fackliga behov tillgodosedda.

Samtidigt talar skådespelarnas attityder mot denna inbjudande upptakt. Per Grytt och Fredrik Evers ler pillemariskt och utmanande som om de genast vill störta sig in i Jelineks verbala tortyrkammare. Anna Wallander och Caroline Söderström ser mer koncentrerade ut, men det är också de som strax ska sparka i gång det gatlopp i förnedring som ”Babel” på många sätt är.

Samtidigt står Henric Holmberg lite för sig och verkar försöka räkna ut hur mycket motstånd som kan alstras av en uppsättning som pendlar så häftigt mellan begär och avsmak.

”Babel” framstår som en monolog även om den lagts ut på flera skådespelare. Det är Jelineks and­ra Irakpjäs – ”Bambiland”, som spelades på Teater Tribunalen för några år sen, var den första – men det finns egentligen inget uppenbart gravitationscentrum i dramat.

Steget är försvinnande kort mellan Lynndie England och Abu Ghraib och Brad Pitt och Troja. Allt ska beröras: medier, moral, krig och kroppar. Det medvetande som här staplar aversioner på varandra är antingen övermåttan sensibelt eller alldeles avtrubbat.

Som Mellika Melani lägger det hela till rätta handlar ”Babel” i första hand om att bygga upp vårt immunförsvar. Vi bjuds på gift för att våra medvetanden ska börja producera motgift mot det medialiserade våld som dagligen angriper oss där vi är som mest försvarslösa; i blicken som inte hinner väja undan.

Det går emellertid inte att nagla fast uppsättningen så bestämt. Som titeln antyder handlar ”Babel” även om språk. Magnus Lindmans översättning är utomordentlig och under kvällens lopp demonstrerar ensemblen en ord- och minnes­ekvilibrism som måste sakna motstycke i svensk teaterhistoria.

Det går inte att göra uppsättningens obsceniteter rättvisa. Däremot måste det framhävas att de olika sätten att göra obehaget i ”Babel” fysiskt påtagligt, balanseras av en lekfullhet och humor som kanske mer än något annat kommer att prägla kvällen.

Nya Studion är ingen optimal scen för gränsöverskridande teater, men Clive Leavers och Henrik Ekbergs scenrum är som gjort för att stökas till, och ensemblen är storartat anarkistisk och hängiven. En uppsättning som inte liknar något annat.