Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Barbarians av Hofesh Shechter på Dansens hus i Stockholm

Ur Hofesh Shechters ”Barbarians” på Dansens hus.
Ur Hofesh Shechters ”Barbarians” på Dansens hus. Foto: Gabriele Zucca

Fantastiska dansare i smart kaos. Israeliske Hofesh Shechter är en av Europas mest hyllade koreografer. DN:s recensent Örjan Abrahamsson ser ”Barbarians” och förstår varför.

DANS
”Barbarians” av Hofesh Shechter
Titel del 1: ”The barbarians in love”. Koreografi och musik: Hofesh Shechter.
Titel del 2: ”The bad”. Koreografi och musik: Hofesh Shechter tillsammans med uruppsättningens Maëva Berthelot, Sam Coren, Erion Kruja, Philip Hulford och Kim Kohlmann. Kostym: Amanda Barrow.
Titel del 3: ”Two completely different angels of the same fucking thing”. Koreografi och musik: Hofesh Shechter tillsammans med uruppsättningens Bruno Guillore, Winifred Burnet-Smith och Hannah Shepherd. Ljusmedarbetare: Lawrie McLennan. Dans: Hofesh Shechter Company – Chien-Ming Chang, Frédéric Despierre, Kim Kohlmann, Merel Lammers, Yeji Kim, Erion Kruja, Attila Ronai, Diogo Sousa.
Scen: Dansens hus. Speltid: 1 timme, 40 minuter.

Ryktet har uppenbarligen föregått Hofesh Shechter. Dansens hus är utsålt, stämningen är på topp i foajén som delvis byggts om till dansklubb och föreställningen är ovanligt rejält försenad. Mycket har hänt sedan hans första gästspel för tio år sedan i ett ökenkargt Dansens hus: vi var max ett femtiotal åskådare som häpnade, åtminstone gjorde jag det, över dubbeln ”Uprising/In your rooms” (DN 070422) av en koreograf som då inte ens hade sitt eget kompani.

Men just den dubbeln förvandlade på mindre än ett halvår en anonym israelisk koreograf, som livnärde sig som dansare och rocktrummis, till en av Storbritanniens, snart Europas mest hyllade och hajpade namn. Varför?

Trilogin ”Barbarians”, från 2015, ger mer än en fingervisning. Enklast uttryckt: föreställningen är ett perceptuellt totalangrepp. Hundra minuters brutal – rent barbarisk – anstormning av publikens sinnen. Det är förblindande, hörselbedövande, fränt dystopiskt, samtidigt saltat med ett övermått konceptuell ironi (ironisk ironi?!).

Vid sidan av ett par tre magiska minuter i tystnad och nästan totalmörker utspelar sig ”Barbarians” i ett hyperintensivt kaos med ständigt tvära kast, lika fantasifulla in- som utfall, med klichéartade robotmänniskor, samplade dans-och rörelsesekvenser, skruvad komik, en sällsynt tilltrasslad audiell snårskog med (o)ljud, electronica och, här och var, barockmusik och tal. Kaos? Ja, men ett genomtänkt kaos. Som likväl genomgående gäckar. Exempelvis, varför är det inledningsvis sju dansare på scen, sedan, närmast obemärkt, bara sex, och senare åtta? Hur som, alla är bra, mycket bra, fantastiska.

Strängt taget är trilogin en diptyk som egentligen är en helhet med en dryg halvtimmes prolog. Verkets undertitlar ”The barbarians in love”, ”The bad” och ”Two completely different angels of the same fucking thing” ger inte mycket vägledning, eller snarast bara ökar förvirringen. I likhet med de avsnitt när den sceniska illusionen bryts med övertydlig ironi av två voice over-röster som tycks diskutera den konstnärliga processen eller bara en människas existentiella dilemman. Gradvis inser publiken att båda rösterna är ”koreografens”, det vill säga hans inre dialog som landar i det enfaldigt välmenande ”Du tänker för mycket”.

”Barbarians” är oerhört bildmässig eller snarast filmisk, på ett sätt som för tankarna till Sharon Eyal och Gai Behar och Alexander Ekman.

Den extrema ljussättningen – gjord av Hofesh Shechter tillsammans med verkets ”Lightning Collaborator” Lawrie McLennan – skulle förtjäna en egen recension. Den används spelfilmsmässigt, kameror som kan zooma in och ut, klippa, förtäta, radikalt liksom byta scen.

”Barbarians” är det slags föreställning som ställer väldigt många frågor men som nästan inte ger några svar. Vilka är egentligen barbarerna? Är trilogin en futuristisk dystopi? En samtidssatir? Varför iklär sig en man plötsligt, av alla klädesval på jorden, lederhosen? Vad tjänar alla bombasmer till? Varför dubstep? Är de få minuterna av sensorisk deprivation, när publiken mer anar än ser dansarna, egentligen föreställningens själva epicentrum?

Jag vet inte ens vet om jag gillar ”Barbarians”. Just det gillar jag dock väldigt mycket.