I diskussioner om konstens relation till lidandet är det svårt att komma runt Theodor Adornos ofta upprepade tes: att efter Auschwitz blir varje försök till konst ett barbari i sig självt. Men där han syftar på omoralen och omöjligheten i att skriva poesi i skuggan av massmord är frågan i föreställningen ”Beauty of Despair” vad skönheten egentligen tjänar till när döden lurar om hörnet. Är inte de stackars människorna mest löjliga där de springer omkring och försöker?

Publiken vallas gemensamt in i verket och drabbas snart av ett ganska outhärdligt ljud. Kanske ska smärtan i öronen säga något om ett våldsamt grundtillstånd – det är hursomhelst obehagligt innan det dör ut i ett knarr.

Quartos Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala, som båda står för tröst och identifikation på scenen, är skickliga – inte minst kroppsligt. De skapar en intressant och humoristisk kontrast mellan naturliga röster i upprepade samtal om ”mannen” (filosofen Spinoza, som inspirerat till föreställningen) och manierade rörelser i form av Mick Jagger-spasmer och pardansens stela barbiearmar.

Likadana kläder, peruker och en internationell ”flygplatsengelska” skapar ett effektivt intryck av mänsklig allmängiltighet och civilisation. En långsam omfamning efter en rasande brottningsmatch är särskilt rörande. Andra inslag blir däremot lite trötta; Abbas ”Dancing queen” tillför inte mycket och känns överanvänd som symbol för det lätta och folkliga.

Grundtonen i ”Beauty of despair” utgörs av kampen mellan kraft och utsatthet, och det senare blir påtagligt när skådespelarna till slut står böjda och halvnakna med kala huvuden. Men de reser sig, borstar av sig och säger: ”Vad var det vi pratade om nu igen?”. Som människor gör.