Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Benjamin Vandewalle & Yoann Durant: ”Hear”

En magisk ljudresa på MDT.

”Hear”
Koncept, kreation, tonsättning: Benjamin Vandewalle & Yoann Durant
Med: ett tjugotal frivilliga performers.
Scen: MDT, Stockholm. Speltid: 50 min. 

Med förbundna ögon leds var och en i den tjugohövdade publiken in i MDT:s lilla Studio 1 där man lämnas av efter att ens ledsagare lagt ens ena hand på en stolsrygg. Därefter får man mer eller mindre trevande sätta sig. Instruktionerna är enkla men stränga i koreografen Benjamin Vandewalles och kompositören/musikern Yoann Durants ”Hear”: sträck inte ut benen, var tyst och rör inte ögonbindeln av den mer lyxigt bekväma, mörkerläggande typen som ibland delas ut på långflygningar. Mörkret är totalt. Klaustrofobiskt? Kontemplativt.

Så börjar det susa och svischa, vina och tjuta omkring mig, ibland nära, ibland längre bort, som om rummet intagits av en mindre orkan. Ljuden tycks befinna sig i rörelse, som om jag satt i en illa tätad trästuga på en flotte under en vinterstorm på öppet hav, förutom att min egen lilla flotte, min stol, är helt stilla.

Som så ofta när synsinnet sätts ur spel, luckras tidsbegreppet upp. Det känns som en halv, låt vara fascinerande evighet, innan stormen plötsligt lägger sig och det blir så tyst att jag hör min egen andning. Efter en lång, meditativ paus, börjar nya ljud, som även de för tankarna till naturens musik, ta fart, utvecklas, förändras, men nu känns det snarare som om mina öron befinner sig vid och under vattenytan.

Så kallade ljudkoreografier har under 2000-talet blivit allt vanligare, alltmer sofistikerad i scenkonstvärlden. De skiljer sig ofta distinkt från det slags ljudkonstnärer som, givetvis mycket längre, verkat inom musiken eller de ljudnedslag som då och då, en smula yrvaket, diverse konsthallar ägnat sig åt. 

Skillnaden mot musiker och konstnärer är naturligtvis att en utbildad dansare och koreograf som Benjamin Vandewalle är akut medveten om rummets betydelse och därför intrikat lyckas förena eller förvirra hörseln med vårt vanligtvis visuella, spatiala medvetande.

Tillsammans med Yoann Durant har han i ”Hear” skapat en magisk ljudresa som man kan förledas tro är elektroakustiskt kreerad men som i själva verket bygger på ett par dussin (!) performers aktiva medverkan.

Den knappt timslånga föreställningen tar resenären på en ljudresa som till syvende och sist ändå påminner om ett slags artificiell naturupplevelse – ett slags pendang till legendaren Christ Watsons eller svenske BJ Nilsens ”field recordings” – någon gång dessutom understödd av vindpustar och vibrationer i golvet. 

”Hear” är ett mindre ljudmästerverk, uppbyggd med enastående känsla för dramaturgi och just koreografi, med återkommande långa pauser som ger åhöraren tid att reflektera över det nyss hörda och, kanske ännu mer, tystnaden. Den tystnad som strängt taget inte existerar, på grund av att vår hjärna i brist på audiell stimuli skapar egna ljud. Skulle gärna höra ”Hear” igen.