Lo Kauppis ”Bergsprängardöttrar” vänder skickligt ut och in på fängelseteatern med humor, hopp och brinnande vrede.
Fängelseteater är en form av specialkultur som dess värre ofta blir ett straff i straffet. Beklagansvärda historier om det sociala arvet spelas upp av idealistiska snarare än proffsiga skådespelare inför en publik som å ena sidan vet bättre själv och å den andra varken törs bua eller får gå hem. (Någon borde utreda vad kulturpengen, om den finns, används till ute på anstalterna.)
Men det går förstås att göra annorlunda. När Lo Kauppi turnerade med ”Bergsprängardottern som exploderade”, om sin egen tumultartade uppväxt och utveckling, var det en högklassig föreställning som fick starka svar överallt där den spelades.
Det har resulterat i en uppföljare för Riksteatern, som också den vänder ut och in på begreppet fängelseteater. ”Bergsprängardöttrar” är inte en pjäs för fängelset, utan om det. Snabbt växer den också till att omfatta hela samhället, alla oss innanför och utanför murarna, och dem ibland oss som makten haver.
Den gör det utan att lämna anstaltsmiljön, där arkivlådorna bildar Berlinmur i fonden och där kriminalvårdaren Figge Norling regelstyrd och menlös klättrar upp och ner på sin stege med ansökningar och brev, beslut och avslag, och med cigarrettändaren ständigt till hands.
Anette Bjärlestam har en fräck, solidarisk tonträff i skånskan som Mia, anstaltens upproriska överlevare. Sara Turpins Angelika är nära lyckan när dottern och första barnbarnet ska komma på besök. Miina Turunens Helena har tre barn i familjehem att längta till. Rosanna, Pamela Cortés Bruna, oroar sig för sonen som är ensam på drift. Bilderna av dem växer fram i skickligt ihopfogade små skärvor av utsökt skådespeleri. Inte utan humor. Inte utan hopp. Men på en stadig grund av brinnande vrede.
Plötsligt framstår det som så självklart hur allt i fängelset för kvinnorna handlar om dem som finns utanför. Berättelserna som strilar fram genom antydda anstaltsrutiner är summariska, det viktiga pågår någon annanstans. Straffet är inte instängdheten utan avskildheten och drabbar inte bara de inlåsta utan också, och värre, dem de inte får träffa: barnen.
Kvinnorna hålls kopplade under rökpauserna och bor och arbetar vid sina arkivlådor. Det är en tydlig, Pintersk bild, men makten hos Lo Kauppi är inte Pinterskt abstrakt eller absurd. Den är bara mycket, mycket döv.
Med skildringen av hur varje litet behov från fångarnas sida – och nästan alltid handlar det om barnen – möts av småaktigt paragrafrytteri och seg motvilja, växer både identifikationen och desperationen i publiken. Det är inte svårt att känna igen sig. Alla som i rollen som fattig, sjuk, svag eller arbetslös har mött Myndighets-Sverige – det må vara fångvaktare, biståndshandläggare, stadsdelsnämndsbyråkrater eller arbetsförmedlare – känner igen sig i detta: den ekonomiskt och strukturellt betingade oviljan att se en människa över skrivbordskanten. Den monumentala oförmågan att lyssna.
Här öppnar sig fängelsemurarna i ”Bergsprängardöttrar” och visar i vidvinkel hela vårt samhälle, dess tilltagande avhumanisering.