Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Bernardas hus på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Eva Rexed, Hanna Nygårds, Tove Edfeldt, Matilda Ragnerstam och Siri Hamari i ”Bernardas hus”.
Eva Rexed, Hanna Nygårds, Tove Edfeldt, Matilda Ragnerstam och Siri Hamari i ”Bernardas hus”. Foto: Sören Vilks

I änkans grepp. Lorcas mörkaste pjäs i renodlad uppsättning.

TEATER
”Bernardas hus”
av Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi och bearbetning: Anna Pettersson
Scenografi: Jan Lundberg. Kostym: Kajsa Larsson. Ljus: Max Mitle. Ljud: Michael Breschi. Mask: Susanne von Platen. Kompositör: Gustave Lund. I rollerna: Nadia Hussein, Siri Hamari, Angelika Prick, Tove Edfeldt, Eva Rexed, Matilda Ragnerstam och Hanna Nygårds. Sven: Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen. Speltid: 1 timme, 30 minuter.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken”, skrev Göran Tunström en gång. Och vid kvällens teaterpremiär öppnas spelet med att matriarkens svarta kista bärs in från foajén – Bernarda är struken från sin egen pjäs, samtidigt som hon fortsätter att genomsyra den fullständigt. Och mycket riktigt: utan modern som avgränsad, magnetisk pol snurrar den dramaturgiska kompassen vilt genom ensemblen – på gott och ont.

Tragedin om Bernarda Alba som håller sina döttrar i ett järngrepp blev Federico García Lorcas sista färdigställda verk innan han mördades av fascisterna 1936. Hans mörkaste pjäs är en undersökning av diktaturens logik, med sexualiteten som symbol för de sprickor som finns i alla totalitära byggen. Här sätter begäret tonen på en gång, med en krampaktig gruppmasturbation iklädd strikt sorgklädsel.

Den som hört Anna Petterssons regi kallas för just ”onanistisk” kan inte låta bli att skratta; kanske är det en så kallad smaksak. För den här kritikern är hon en av samtidens mest nyskapande scenkonstnärer, som i höstas gjorde en makalös tolkning av den ensamma kvinnans blodiga frihetskamp i Ibsens ”Hedda Gabler”. Från solitär till kvinnokollektiv alltså, där sju skådespelarkroppar gemensamt bär pjäsens roller och funktioner.

De avpersonifierade systrarna blir en stark kontrast mot Dramatens minnesvärda uppsättning 2008, då Melinda Kinnaman och Julia Dufvenius underströk sina motsatser under Marie Göranzons formidabla förtryck.

Något går helt klart förlorat med greppet att döda av änketyrannen på förhand, men syftet är ju att renodla tematiken – om att kontrollen kommer inifrån. Det här understryks av att ”huset” utgörs av ett vitt och öppet golv, som får liv av en helt fantastisk ljussättning signerad Max Mitle. Inga yttre murar, men scenkanten blir ett stup.

Det finns konstnärliga poänger i att göra skådespelarna utbytbara sinsemellan, men greppet gör dem också lite anonyma. Eva Rexed och Siri Hamari fångar dock upp den komiska underström som finns i verket, medan Angelika Prick bär smärtan och ursinnet. Ibland blir de körbetonade passagerna skrikigt oprecisa, med repliker som närmast töms på mening, och av dialogen finns bara fragment kvar. Det här är en uppsättning som lever i den fysiska och ritualiserade förhandlingen kring liv, frihet, våld och heder. Och för att ta till sig detta rätt slående scenkonstverk krävs nog en del förkunskaper om intrigen och dess materiella rottrådar kring arvsrätt, reproduktion och äktenskapsordning.

”Bernardas hus” slutar med den yngsta dotterns självmord. Men som i flera av Petterssons tidigare dekonstruktioner (”Fröken Julie”, ”Vildanden”) finns ett inbyggt motstånd mot världsdramatikens kvinnoslakt. Kanske måste hon inte dingla från taket till systrarnas klagosång? Det är i så fall ett uppror mot döden som går helt i linje med Federico García Lorcas djupaste diktarcredo.