Det måste ha varit en av de egendomligaste kvällarna i Dramatens historia. För att säga som det är: den egendomligaste. På Stora scenen en sekelskiftesinteriör som kunde vara hämtad från någon av min barndoms skolföreställningar på nationalscenen. Ett svart piano, ett vingligt blombord och en soffa som ser ut att ha överlevt otaliga Ibsenföreställningar (och Bergmanskådisar).

Ragnar Kjartanssons ”Kammarspel” är kanske ingen torped under arken, som Ibsen ansåg att en pjäs borde vara, men det är ett försök att rubba några av de konventioner som teatern släpar på och som hindrar den från att förnya sig i mötet med samhället och de övriga konstformerna. Scendammet ska röras upp och få publiken att nysa av förvåning.

Föreställningen varar i tre timmar och består av ett minidrama som är avklarat på ett par minuter och som oavbrutet upprepas av de tappra aktörerna Rikard Lekander och Anna Parrow. Under tiden är publiken fri att vandra runt i foajén, besöka baren, sova eller gå hem. Det här grälet har vi lyssnat till tusen gånger på Dramaten, i pjäser av Strindberg, O’Neill och andra, fast här är det samplat till en slinga som saknar eget liv, en rundgång av några få fraser som i parodisk förenkling vevas om och om igen.

Vad ska det vara bra för?

Jo, för att just den sortens frågor ska kunna ställas. Teatern är utan tvivel den mest konventionsstyrda av konstarterna. Den är både lätt och svår att förstå sig på. Se på barnen – de behöver inte undervisas i hur man leker att man är någon annan. Men det är en kunskap som de vuxna ofta förlorar. Jag antar att det är därför så många känner sig utestängda – teatern är omgärdad av regler som är både psykologiska och klassmässiga. Kjartansson är en isländsk konstnär som sätter teaterns frimureri under luppen.

Hans ”pjäs” ingår i Dramatens och Bonniers konsthalls gemensamma projekt ”Scenväxlingar”. Utställningen på Torsgatan pågår till den 9 januari och är full av godbitar. Föreställningen var däremot en engångsföreteelse, och om jag har några invändningar skulle det vara att genomförandet i alltför hög grad liknar en konventionell teaterparodi. Det borde finnas modernare exempel att botanisera bland.

Pablo Bronsteins ”Berömda dödsfall ur den europeiska litteraturen” leker med problemet från en annan utgångspunkt. Han har klippt samman ett fyrtiotal dödsscener och låter Danilo Bejarano, Peter Engman och Janna Granström agera i stumfilmstempo. Fniss.

Självmordet i ”Hedda Gabler” klaras av lika raskt som flera kända fall i Agatha Christies deckare. Monotonin får oss att upptäcka det regelbundna i det vi tror är genuint. Det kan teatern behöva. Några av de bästa föreställningarna i höst har jag mött på de fria gruppernas scener. ”Lagarna” på Galeasen, ”Leviathan” på Tribunalen och det underbart uppiggande ”Drömspelet” på Moment.

Samma motstånd där som i Bronsteins mer lekfulla charader på Lejonkulan, där dödsfallen kan avnjutas till den 12 december.