Björn Skifs summerar sin karriär i en mångsidig show där hans soulröst gärna kunde ha fått ta lite större plats. Kvällens längsta applåd får megaballaden ”Håll mitt hjärta”.
Förr eller senare blir de flesta artister sugna på en summering. Björn Skifs är sextiotvå fyllda och verkar vara där nu. Om bara några veckor kommer en dvd-box som rekapitulerar hela hans karriär som sångare, skådespelare, tv-figur och allmän underhållare.
Till sin nya show på Cirkus har han valt att gå igenom hela musikkarriären och välja låtar därifrån, och nästa vecka ger han ut flertalet av dessa nya versioner på cd. Hans ”eget” material, som han uttrycker det, med citationstecken, väl vetande att det inte är som låtskrivare han har gjort sina största intryck.
Annars brukar det vara just mångsidigheten som förs på tal när Björn Skifs ska presenteras. Den sorts mångsidighet som också lätt kan tas för riktningslöshet.
Inte bara när det gäller hans skuttande mellan musikalscenen, lätta filmkomedier, underhållningsprogram på tv och en eller annan schlagerfestival, och som gjorde att han under en period på 90-talet nästan tappade bort identiteten som sångare. Den märks lika starkt om man bara tittar på hans musik.
Där blandas verkligen tonlägen och genrer om vartannat. Samma år som han toppade USA-listan med ”Hooked on a feeling” låg han också på Svensktoppen med buskisdängan ”Sally var en reko brud”.
Just den hoppar han över denna kväll, men han kör den glada försvenskningen av Village Peoples ”YMCA” som ”Åsa Bodén”, komplett med idolbilder på den gamla tv-meteorologen. Han gör också en bondkomisk ”gubbe” i Helly Hansen-tröja och öronlappsmössa, med flera grovkorniga vitsar, som uppvärmning för just den låten.
Och strax därefter, med bara ett sång-och-dansnummer emellan, sjunger han ädelpekoralet ”Vi bygger oss en båt” med en stämning av Disney på julafton. Stillsamt, tindrande, högstämt. Det är rätt avancerat att kunna gå mellan så olika tonlägen så snabbt, utan att snubbla.
Det är också så showen är upplagd. Efter att båten är byggd blir det en munter monolog om sökandet efter en hobby, sen en ”I mörkret med dig” arrangerad för a cappella-grupp där Björn Skifs utför ett vispning-i-bunke-solo, därefter en ”In dreams” med spöklika dansare på rymmen från en The Knife-show och två akrobater högt ovanför, och så megaballaden ”Håll mitt hjärta”, återigen helt stilla och följd av kvällens kanske längsta applåd.
På papperet ser det ut som rena pyttipannan, men på något sätt förleds man att tro att där finns en inneboende logik. Däremot blir fokus på Björn Skifs som sångare underligt litet, eftersom så mycket av låtarna är glada lättsamheter och inramningen med dansare, akrobater, niomannaband och ständigt skiftande dekor så storslagen i sig.
Ändå är det som sångare han har sin allra största begåvning, och då framför allt i de låtar som går emot hans inneboende genomtrevlighet. Det märks i balladerna, men ännu mer när han tar sig an något med rötter i amerikansk soul- och rocktradition. Där han en gång slog igenom, både med Slamcreepers på 60-talet och Blåblus på 70-talet. Där låter han mer hemma i idiomet än nästan någon annan jämnårig svensk, med en röst värdig utmaningen och en insikt om vikten av att inte waila sönder en låt även om man råkar kunna det.
En större djupdykning i den sortens material hade varit ännu roligare. Fast kanske inte lika lättsamt.