Äktenskapet är tänkt som sammanhållande tråd för Bartók- och Bernstein-kombon på Kungliga Operan. Men dubbelföreställningen blir en schizofren upplevelse med tvära kast, trots en konsekvent genomförd linje.
Bartók som Hitchockthriller? Tanken far genom huvudet när Blåskägg och Judit står resklädda på gatan framför ett kråkslott som känns ovanligt bekant. I vilket ögonblick som helst skulle Norman Bates kunna rusa ut med kniven i högsta hugg. ”Psycho” eller psykoanalys, hinner hjärnan fundera innan kulissen hissas upp och vi definitivt befinner oss närmare det senare. I alla fall tidsmässigt, i en korsning av skräckgotik och böljande jugend som placerar Bartóks enaktare närmare sin tillkomsttid (1910-tal) och den symbolism som så tydligt markerar sin närvaro i detta Debussy-influerade verk.
Men huset dyker upp igen efter paus i Leonard Bernsteins ”Trouble in Tahiti”. Om än i domesticerad form, tuktat till ett vitt dockhus, men kanske minst lika skrämmande. Åtminstone enligt välbekant dramaturgi där medelklassens suburbia så gärna blir helvetets förgård, en långsamt dödande idyll som på Stockholmsoperans scen gestaltas med distanserad Mad Men-estetik.
Det är förstås trubbel på båda ställena: I Blåskäggs borg där titelpersonens unga brud undan för undan ökar sina känslomässiga och sexuella krav till en oroande nivå. Vid det amerikanska frukostbordet där ett replikskifte kring det rostade brödet får maskera bristen på kommunikation.
Äktenskapet är alltså tänkt som sammanhängande tråd för denna oväntade kombo som – med nödvändighet – blir en schizofren upplevelse. På många plan. Inte minst musikaliskt när Bartóks sensuella och långsamma flöde bryts mot Bernsteins 1950-tal där dansande jazz lever i obehindrad allians med mer operamässiga partier. Men det blir också tvära kast från bokstavligt dunkel till bjärt ljus, från allvar till ironi som jag inte är säker på gör de enskilda verken en tjänst.
Det mesta är ändå genomfört längs en konsekvent linje av Mathias Clason. Ett kvinnligt perspektiv kan kanske anas redan i den talade prologen till ”Blåskäggs borg” med Birgit Carlsténs stämma i högtalarna. Sedan tar Paulina Pfeiffers Judit över som den drivande kraften.
Är det alltid så mörkt här, sjunger hon med en ton av erotisk förväntan och förblir sedan övertygat brinnande när hon ömsom förför, ömsom hotar Terje Stensvolds avvaktande Blåskägg att ge henne nycklarna till borgens sju låsta dörrar.
När hon lustfyllt skär sig i handen med ett av Blåskäggs vapen är det nästan så att man tycker att det vore dags för dem att enas om ett stoppord. Samma svärd kommer hon senare att använda för att – i en oväntad och också diskutabel twist – ta sig ur sin ohållbara situation.
Lika aktiv är kanske inte Susann Véghs Dinah som flyr från sin stärkta hemmafrudress och Ola Eliassons pricksäkert stele Sam, först till psykologen och sedan på bio för att se just ”Trouble in Tahiti”.
Ändå är det hennes gestalt som fastnar, inte minst i det smäktande numret hos psykologen, operans svar på ”Somewhere”. Runt omkring är det visserligen infallsrikt med vokaltrio coachad av The Real Groups Anders Jalkéus och överdådig exotisk dansscen komplett med palmkjolar, men den nödvändiga lättheten infinner sig aldrig. Det gäller också för orkestern som varken i Blåskägg eller Tahiti riktigt hittar idiomet. Den första blir mer ljudstark än skimrande, den sista mer fyrkantig än fartfylld. Ska Stockholmsoperan nu satsa mer på musikal, måste de nog öva lite mer på det senare.