Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

”Blod och eld” på Malmö stadsteater

Sissela Benn, Sandra Stojiljkovic, Mari Götesdotter, Katarina Lundgren-Hugg och Maria Naidu i ”Blod och eld”.
Sissela Benn, Sandra Stojiljkovic, Mari Götesdotter, Katarina Lundgren-Hugg och Maria Naidu i ”Blod och eld”. Foto: Emmalisa Pauly

Livlöst körverk – smärtpunkter skrattas bort.

Teater

”Blod och eld”

av Ada Berger och Liv Strömquist

Musik: Erik Hjärpe.
Regi: Ada Berger.
Scenografi och kostym: Erika Magnusson.
Med: Anders Andersson, Sissela Benn, Sven Boräng, Mari Götesdotter, Susanne Karlsson, Mattias Linderoth, Katarina Lundgren-Hugg m.fl.
Scen: Malmö stadsteater.
Speltid: 1,5 timmar.

En bekännelse: Jag är rädd för svaghet. Det är förmodligen därför slutscenen i Liv Strömquists och Ada Bergers ”Blod och eld” på Malmö stadsteater griper mig så in i märgen starkt. Katarina Lundgren-Hugg talar, kanhända utifrån egen erfarenhet, om åldrande och sjukdom, och med ens känns det som om mitt eget liv passerar revy.

Hennes häpna uppsyn och insikten att ungdom och hälsa bara är en tillfällig nåd, framkallar i ett förtätat ögonblick två decenniers teaterupplevelser med just denna fina skådespelare, som jag själv följt från ungdom in i medelålder. Det är ett ögonblick som jag sent ska glömma, och det är den definitiva höjdpunkten i ”Blod och eld”, men iscensättningen i övrigt har jag problem med.

Rent estetiskt ger ”Blod och eld” ett torftigt intryck. Mot ett enfärgat draperi, i ett företrädesvis svartvitt scenrum delar tio ständigt närvarande skådespelare på uppmärksamheten under en och en halv timme.

Till höger sitter Erik Hjärpe vid sitt piano och ackompanjerar den till synes privatklädda ensemblen när den med jämna mellanrum bryter ut i körsång. Det känns som kaféteater med begränsad teknik och vädjande publiktilltal.

I snabb takt avverkas scener om levande, döda och diktade gestalter. Allt börjar med Snövit, eller snarare med den onda styvmodern, som kanske inte alls är så ond som sagan vill få oss att tro, bara inte längre ung.

Ytterligare en bekännelse: Jag är svag för Liv Strömquists styrka. Jag vill att hon ska bråka och söka det konfrontativt ögonöppnande, inte sänka garden och bli medveten om sin egen dödlighet. Hon ska angripa det orättvisa, inte hänge sig åt det oundvikliga.

Kanske är det därför jag så starkt ogillar att ”Blod och eld” boxas så försiktigt, och dessutom skrattar bort smärtpunkterna. Den där fina slutscenen övergår därför i obrydd discodans och ensemblens attityd är genomgående forcerat munter.

Uppsluppenheten förvaltas väldigt elegant av Mari Götesdotter; Susanne Karlsson lyckas på ett förunderligt sätt balansera ljus och svärta; och Katarina Lundgren-Hugg vältrar sig i smärta utan att röra en fena, men i övrigt ser jag bara försiktiga leenden och avståndsminskande ansatser i ensemblen.

I ”Blod och eld” finns scener med sting – scener som avslöjar de där idisslade berättelserna om manlig styrka och kvinnlig svaghet – men de skyms av den mer grumliga existentiella oro som genomsyrar dramat som helhet. Och denna grumlas i sin tur av en oro som säger: Tänk om ingen skrattar då!

Ett existentiellt körverk som ger ett märkligt livlöst intryck.