Själva idén till Pantomimteaterns ”Bokstavligt” är rolig; att gestalta den där fasen av ”Sesam öppna dig” då barnet ur ett sammelsurium av märkliga tecken plötsligt får tillgång till läskonstens underbara äventyr. Efter Micaela Gustafssons manus och regi bygger skådespelarna Katarina Rodopoulos och Nandi Vileika, som solister eller i par, bokstäver med sina kroppar och med en tumstock som förutom hela alfabetet också kan bli en nyfiken giraff som betar små barn i håret. Så långt är detta klurigt och intresseväckande. Men sedan då? Var finns berättelsen? Dramaturgin? Nyanserna?

Det händer att kritikerkollegor i recensioner gör jämförelser med teater för barn i negativ bemärkelse. ”Kan möjligen passera som barnteater” eller ”på barnteaternivå” är illa valda uttryckssätt för vad man finner dåligt. Varje gång blir jag lika provocerad eftersom nordisk barnteaterkonst är i världsklass och de bästa uppsättningarna svingar sig över den konstnärliga verkshöjden för den så kallade vuxenteatern. Kanske är det denna erfarenhet som gör mig så tvärbesviken när teater för barn och unga, som nu ”Bokstavligt”, inte håller måttet och därmed spär på vanföreställningen.

Regissören Micaela Gustafssons stycke hade kanske en linje på manusstadiet. I föreställningen trasslar det till sig. Att en mor-dotter-frukost, där mamma gömmer sig bakom den för barnet obegripliga dagstidningen, sedan förvandlas till en jakt på bokstäver samt en förrymd lemur, kan bli kul. Men då måste detta gestaltas. Inte som här trassla in sig i en snurr av bokstavsrörelser som visserligen imponerar gymnastiskt men inte som berättelse. Och varför har man valt att framställa sina figurer så extremt käcka och fjantiga? Var finns humorn? Även om Sara Kanders kostymer lyser är det inte okej att reducera teater och mimkonst till sprattlig grimas.

Det var länge sedan mimen lämnade de, tyvärr fortfarande så ofta karikerade, ”känna på glasruta-rörelserna” à la Marceaux. I stället har mimen nu integrerat dansen, orden, emotionerna. Bland annat. Tänk Orionteaterns och Lars Rudolfssons fantastiska uppsättningar. Tänk Teater Pero och Teater Tres finstämda gestaltande. För att nu bara nämna några av de främsta.

Så hur tänker ni här Pantomimteatern, ni som har ett så stolt arv att förvalta, lyfta och utveckla?