Det så kallade Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939 är en skamfläck i den svenska intelligentians historia. Då uttalade sig Uppsala studentkår med 548 röster mot 349 mot att tio judiska läkare från Tyskland skulle beviljas arbets- och uppehållstillstånd i Sverige.
Formellt gällde omröstningen huruvida en mening skulle strykas i ett resolutionsförslag, men i realiteten visste alla vad den egentligen handlade om.
Ola Larsmo har under senare år forskat mycket i nazismens svenska historia, och för fyra år sedan rekonstruerade han Bollhusmötet i en engångsföreställning på själva platsen för brottet med hjälp av regissören Johan Huldt och skådespelare från Uppsala stadstater.
Nu återupplivar han mötet ännu en gång i en föreställning för Radioteatern, regisserad av Anders Carlberg, Det är tyvärr en mindre lyckad produktion, uppdelad i två halvtimmesavsnitt med en veckas mellanrum. Föreställningen lider av överinformation – det vill säga bristande tillit till lyssnaren – och svag dramatisk puls.
Första avsnittet tecknar bakgrunden till mötet – inklusive alla formalistiska krumbukter – med Larsmo själv som något stel uppläsare. I det andra sufflerar han inläggen i debatten med politiska upplysningar om talarna.
Den försåtligt slingrande argumentationen borde hellre ha fått tala för sig själv. Då hade dramatiken i detta nesliga möte kommit bättre till sin rätt. Och då hade också likheterna med dagens främlingsfientlighet framträtt av alldeles egen kraft.
Ola Larsmo är DN-medarbetare. Nils Schwartz på Expressen är därför recensent.
Radioteatern P 1, den 30 januari, kl 13.30.