Jenny Nörbecks uppsättning av Henrik Ibsens ”Brand” förför med sin bildpoesi, men är inte någon brännande samtidskommentar.
Allt i en Ibsenpjäs finns där för att bygga fram till det moraliska slutet. Just därför måste Ibsen vara det verkliga vattenprovet för den postdramatiska teatern, som river och krossar pjäskonstruktionerna för att (ibland men inte alltid) hitta in till deras levande kärna.
I Jenny Nörbecks ”Brand” på Angereds teater är det också verkligen rivning på gång. I den första av tre filmprojektioner som växelvis utgör bakgrund till spelet ser vi hur en byggkran sliter torntaket av en kyrka och kastar det till marken. Så spelas filmen baklänges och kyrktornet flyger tillbaka på plats. Om och om igen ...
Sen kommer Kalle Anka-röster i högtalarna och ställer frågorna om framtiden och nuet och vi hör hur överspelade de är. Ibsen skrev individualismens dramatik, om skuld och ansvar, om frihet och alltings mening. Jenny Nörbeck låter sin pjästolkning ligga okommenterad över de andra två filmprojektionernas tidsbilder: den ena visar båtflyktingars farofyllda väg till Europa, den andra närbilder från ett frikyrkomöte i Amerika. En kluven värld som hotar att dränka oss alla i bildlig och bokstavlig mening, jämte den hysteriska fanatismen hos några som tror att religionen är räddningen.
Mot detta spelar Nörbecks Commedia-inspirerade ”Brand”, där den skarpskurne Henrik Dahl som prästen något kommer bort eftersom moralfrågorna gör det, i en värld av turbokapitalism (till rysk nationalsång), konsumism och miljöundergång. I stället är det kvinnorna som står för individualiten, och som denne bleke man och makthavare måste förhålla sig till. Tove Wiréen som hans hustru Agnes, stark, vulgär och moderlig. Moa Myrén som den föga självuppgivande modern, här nattklubbssångerska. Susanna Helldén gör Gerd, tattarflickan, till en märkligt laddad Pierrotfigur, violinist och dansare i ett, berättelsens tysta väsen. Ove Wolf som politikern delar Brands manliga blekhet, vad vill Nörbeck med dem bägge? Är manligheten överspelad samtidigt med individualismen, och Gudstron? Brands krav på lydnad och offer känns inte som rop av övertygelse utan av tomhet, som i all fanatism.
Benjamin Moliners Einar är i gengäld föreställningens bullrige resonör, den som på Brechtvis talar direkt till, och vill reta oss i publiken, med teaterns obegriplighet. Och han har rätt: det är verkligen inte lätt att hänga med. Jag förstår att Ibsens tillrättagång med religionens krav på offer har stark bäring på vår tid, men riktigt hur kopplingen är tänkt kan jag inte se. Men ett verk behöver inte vara tolkningsbart för att gripa tag. En tillagd monolog (av Benjamin Moliner) om eftergifter för dogmatism och klädkoder som görs i namn av religionsfriheten, med brottstycken ur dagsaktuell svensk tidningsdebatt, känns snarast malplacerad och övertydlig. Det är inte som debattinlägg Nörbecks ”Brand” gör verkan. Men den väcker tankar och bärs av en poetisk bildrikedom man inte värjer sig emot.