Så släpps då ”Bröderna Lejonhjärta” äntligen ut ur den teatergarderob där de länge hållits inklämda bland pastischer och sammetskantad sentimentalitet. I Daniel Lind Lagerlöfs regi av Alexander Mørk-Eidems friskt vågade dramatisering behåller berättelsen om de två brödernas mod och ömsesidiga kärlek sin friska kärna, men blir en aktuellt ifrågasättande saga för vår tid. Här talar människor med varann utan vare sig sockrad högstämdhet eller yviga hjältelater.

Redan anslaget placerar oss mitt i ett gryende 2010-tal. En spelets introduktör i frack, Tomas Leijon, låter en radiostyrd duva kretsa över scen och publik. Över huvud taget firas triumfer i avancerad och subtilt använd scenteknik. Genial är också idén att låta brödernas så efterlängtade hästar Grimm och Fjalar susa fram som elegant kromade cyklar.

Till detta har scenografen Charles Korolys sprakande kostymer förvandlat Körbärsdalen till en plats där konstnärer som Frida Kahlo och Diego Rivera skulle varit hemmastadda. Enkom anblic­ken av den klotrunde Jossi – Mats Qviström – med sitt gigantiska och avtagbara karnevalshuvud och rutiga dräkt, är ett skådespel i sig där han dansar runt med sitt förräderi gömt under en uppblåst harlekin-outfit. Allt är en fest för ögat med referenser till 1400-talskonstnären Hieronymus Bosch så väl som till graffiti. Här krokar ting och människor arm och de rödögda vargarna i dödsfursten Tengils skog växlar mellan street och riverdance lika snabbt som Matti Byes musik byter mellan rap och visa. Genom allt detta trär så Daniel Lind Lagerlöf berättelsen med lysande stygn i neon.

Bröderna Jonatan och Skorpan – Joel Spira och Albin Flinkas – står förstås i fokus. Skorpan ska snart dö men klamrar sig fast vid den bror som betyder livet. Det är en tung sak för en storebror att uthärda. I ren självbevarelsedrift söker han i fantasin efter tröst. Med darrig röst formar han, som av en tillfällighet, begreppet Nangijala. Kring detta växer sen Skorpans tro och verklighet som snart också blir Jonatans egen.

Så följer det välkända förloppet där bröderna återses i Körsbärsdalen vars lycka grumlas av dödshoten från Tengil och det fasanfulla odjuret Katla. Astrid Lindgrens arketypiska saga om en Sankt Jonatan och draken.

Kring alla eventuella religiösa övertoner har det diskuterats men hos Mørk-Eidem och Lagerlöf finns inget fromleri, snarare reses här, naken och ängslig, människans fråga om vadan och varthän.

Jag tycker om tvivlet som ger varje karaktär en sårbar tyngd och bränner igenom de mest spektakulära utstyrslar. Också denna kontrast är förstås ett sceniskt verkningsmedel.

Föreställningen är en stor en­sembleframgång även om Lars Göran Perssons (Hubert) komiska auktoritet och Françoise Joyce, som ger Tengil en sylvass kroppslighet, tillför något extra. Så häftigt att få bevittna hur en för scen rätt sliten historia i förfarna händer har destillerats från körsbärssaft till mustigt portvin.