2007 ställde sig Galenskapandets Primus Motor Claes Eriksson på scenen i en soloföreställning som demonstrerade hans enorma bredd och kvalitet som författare, kompositör och scenartist. Systematiskt och ekvilibristiskt som en Tage Danielsson i högform plockade han stilblommor ur de flesta kultiverade genrer, samt en del tistlar.
Efteråt vacklade publiken hem, berusad av bukettens många och distinkta dofter.
”C Eriksson Max”, den nya enmansföreställningen, är ingen direkt uppföljare utan mer av en vanlig nummerrevy: sketcher varvade med kupletter. Det är egendomligt, men i dessa ståupparnas tidevarv vilar något anakronistiskt över en artist som sätter på sig mustasch eller mössa när något ska framföras från scen.
Att se någon ”göra en gubbe”, det vill säga föreställa någon annan, ter sig lika överraskande som bondkomik på Youtube (en genre som för övrigt ägnas en fantastisk Frödingliknande pastisch).
Eriksson är medveten om det. Följaktligen står tiden i fokus för flera nummer. Varför måste allt vara så himla modernt hela tiden när det moderna är det enda som blir omodernt? I andra nummer pyser en vrede över sakernas tillstånd i världen som man skulle vilja se i fullt utbrott.
För det är en vulkan han är, Claes Eriksson. Ursinnet släpps loss i en sketch om reklamens vansinne. Som den formmedvetna artist han är låter han numret svämma över alla gränser tills vi utmattade inser skillnaden mellan galenskap och galenskapande.