Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Scenrecensioner

Carmen av Georges Bizet på Göteborgsoperan

Katarina Giotas gör Carmen till sin egen, in på bara benet, såväl fysiskt som vokalt.
Katarina Giotas gör Carmen till sin egen, in på bara benet, såväl fysiskt som vokalt. Foto: Mats Bäcker

Vem är Carmen? Senast jag såg henne var i Hilda Hellwigs iscensättning på Malmöoperan 2012. Och där gick hon varken barfota eller i högklackat, utan i strumplästen.

Opera

”Carmen” av Georges Bizet

Dirigent: Karen Kamensek. Regi: David MacVicar/Marie Lambert. Scenografi: Michael Vale. Kostym: Sue Blane. Ljus: Clare O’Donoghue. Medverkande: Katarina Giotas, Joachim Bäckström, Daniel Hällström, Julia Sporsén, Mattias Ermedahl, Markus Pettersson, Anders Lorentzon, Mia Karlsson, Ann-Kristin Jones m fl. Scen: Göteborgsoperan.

Tog hela världen i besittning när hon inte vände den ryggen och dansade knappt ett enda steg. Backar jag bandet ytterligare minns jag Peter Brooks Carmen i Paris som lekfullt och självsäkert kastade apelsinklyftor och krossade porslin. Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Möllers Carmen på Folkoperan som ursinnigt spikade fast sig själv och sina skor i golvet. Och Mellika Melouani Melanis flerspråkiga Carmen på Backateatern som mångfaldigades bortom alla fasta identiteter. Längst in i mig ruvar dock Franco Zeffirellis Carmen i hans filmatisering från 1970-talet som är fången i den förföriska bilden av sig själv. Och som i finalscenen placerar sig på ett brant sluttande golv för att låta gravitationen (ödet) stöta kniven i henne.

Efter dessa helt olikartade roller var det oerhört skönt att möta Carmen i en riktigt ”klassisk” uppsättning där hon sjuder av lust och frihetskänsla när hon inte övermannas av sin oro och svärta. Och som i varje ögonblick attraherar med sin förunderligt undflyende närvaro. Vilket jag upplevde när jag såg David MacVicars episkt målande men också härligt sinnliga och fint detaljrika produktion för Glyndebourne 2002 (där Anne Sofie von Otter gjorde Carmen) när den sattes upp på Det Kongelige i Köpenhamn 2009 (se DN 14/11 2009). En iscensättning som bjöd på en blick på Carmen som var inspirerad av författaren Jeanette Wintersons vackra beskrivning av henne: ”slank som en flaska, medan hon häller ut sin flytande kropp på golvet”.

När denna sevärda produktion nu nått Göteborgsoperan är det med Katarina Giotas i huvudrollen. Och hon gör verkligen Carmen till sin egen, in på bara benet, såväl fysiskt som vokalt. Upprorisk och fräck när hon sjunger ut ordet ”Amour” samtidigt som hon tänder en cigg som hon bitit fast mellan tänderna. Blixtrande ödesmättad och destruktiv när hon byter fot i scenerna med Joachim Bäckströms övertygande gestaltade Don José (vilken tenor!) och lockar honom med på deras gemensamma färd mot undergång. Deras fruktansvärda uppgörelse i slutscenen, i den glödande eftermiddagssolen utanför tjurfäktningsarenan La Maestranza i Sevilla där gatan är täckt av blodröda vallmoblommor, är operakonst på högsta nivå.

Bland de övriga medverkande skall nämnas Daniel Hällström i rollen som Escamillo vars välklingande baryton har dramatisk udd men som saknar något av den där farliga tyngden och svärtan. Mia Karlssons Frasquita och Ann-Kristin Jones Mercédès som briljerar i de nästan luftburet lätta och kvicka ensemblescenerna. Samt den normalt mycket fina sopranen Julia Sporsén i rollen som Micaëla som tyvärr var röstligt indisponerad och inte kunde fortsätta sjunga efter andra akten. Något som fick Karen Kamensek – kvällens förnämliga kvinnliga dirigent (tack för det!) – att spä på sin premiärtriumf genom att ta över hennes stämma i tredje akten från orkesterdiket.