Backa teaters uppsättning av ”Carmen” är överflyttad till nutid, med terroristskräck och säkerhetskontroller. Det är en både upprörande och fantastiskt komisk föreställning, tycker Martin Nyström.
I inledningen av Georges Bizets opera ”Carmen” blir en blond soldat från norra Spanien märkligt rädd för en främmande mörk kvinna från Andalusien som ger honom en blomma, ja det kan till och med verka så att han blir rädd för själva blomman. Vad betyder den? Vad är den ett tecken på? Och vem är hon?
I Mellika Melanis iscensättning av ”Carmen” på Backa teater har denna överhettade nervositet över vad som är vad och vem som är vem i Bizets opera på ett kongenialt vis översatts till dagens paranoida terroristskräck. Från scenen skallar talkörer EU-kommissionens deklarationer om ”gemensam värdegrund” och ”demokrati” som om minsta rörelse i operan var ett potentiellt hot. Övervakningskamerorna ser allt. Och in väller fjorton unga invandrarmän med nakna överkroppar spelandes blockflöjt (!) för att ge ytterligare bränsle. Detta är en ”Carmen” synad i en säkerhetskontroll.
I Dror Feilers musikaliska bearbetning har orkestern blivit ett hysteriskt pumpande Balkanband som oavbrutet tar ängslan, desperationen och smärtan i musiken till den gräns där operan hotar att slå över i rent våld. Och med rena noise-sekvenser går han också över den gränsen. Men här finns också lyriska ögonblick, kanske allra starkast i Carmens ”spåaria” där Feiler bearbetar hennes röst elektroniskt så att den liksom spränger hennes konturer.
För ytterst handlar föreställningen ju om identiteter. På performancevis byter ensemblen – Anna Harling, Frida Röhl, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand och Kjell Wilhelmsen – roller med varandra, samtidigt som de är sig själva. Ariorna där man normalt träder fram i en opera är här utbytta mot en stund framför spegeln. Som givetvis också utmynnar i skräck och raseri. Vart tar mitt hårfäste vägen? Var kommer mina ögonbryn ifrån? Hur länge kommer jag att leva?
Men kärleken då? Ja, det är väl till den människan skall ta vägen om hon vill undgå kontrollerna. Den går aldrig att säga något säkert om. Och när det handlar om opera, som här, får den alltid sina starkaste uttryck när den är förbi. Som i den helt fantastiskt komiska repriseringen av ”Séguedillan” där Carmen maniskt sjunger på olika språk, dialekter och idiom medan Don José alltmer förtvivlat protesterar: ”Nej, så lät den inte, så lät den inte!”
Men jo, just så här låter Bizets ”Carmen” när den, som nu på Backa teater, görs som mest upprörande och makalöst levande.