Kajsa Giertz iscensättning av ”Carmen” vågar blod och lyfts av humor och sensualitet. Rikard Loman lämnar Malmö stadsteater med en lust att dansa och snubbla in i problem.
För två år sedan gjorde regissören Kajsa Giertz en underbar version av det lilla dramat ”Snövit” på stora Hipp. Nu återvänder hon till Malmö stadsteater med det stora dramat ”Carmen” som hon iscensätter på lilla Intiman. Den förra var mycket vit, den senare är mycket svart, men i övrigt är ”Carmen” en lika fantastisk uppsättning. Kanske är den rent av snäppet vassare eftersom glödheta passioner nu eldar under den insikt som blivit Giertz regisignatur: På teatern måste inte allt sägas, det kan även visas, dansas och lekas fram.
Giertz nekar oss inget som kan berika scenupplevelsen. I hennes på en gång strama och fria och hur som helst mycket egna tappning av Bizets opera talas det mest, men ensemblen bryter naturligtvis även ut i sång, och samtliga skådespelare, män som kvinnor, får någon gång spela Carmen.
Med olika mer eller mindre maskulina och feminina versioner av ”Carmen” anfäktas man inte lika mycket av att grundhistorien är så till brädden fylld av stereotyper. Även andra roller utsätts för flerfaldigandet och det utnyttjas genomgående fint för att höja närvaron, variera koreografin, och för att gestalta en persons kluvenhet.
Kluvenheten är återkommande i ”Carmen” som blandar passioner så galet och som samlar de tuktade och de otyglade i samma fålla. Enkla byflickan Micaela (Cecilia Lindqvist), som tränar kyssar på träd och som till varje pris vill bli bunden, suktar efter José (Mattias Linderoth), som emellertid, mot bättre vetande, följer Carmen upp i bergen, bort från den trygghet som han är skapt för. Den eviga kärleken gäller för honom, men för Carmen gäller otåligheten, och snart kastar hon sig i armarna på toreadoren Escamillo (Lindy Larsson) som emellertid älskar att nedkämpa motstånd mer än han älskar någon enskild person.
I Giertz tolkning är tiden från början utmätt. I första scenen sitter kniven redan i bröstet på sju versioner av påstridigt passionerade Carmen. Det ser ut som om hennes smutsiga och blodiga gestalt har stigit upp ur graven för att än en gång spela ett förlopp med given utgång. I sista scenen förklarar också Carmen – en av dem – att hon lever om sin process i förhoppningen att lusten och livsglädjen någon gång ska segra.
Det är i grunden en dyster och dödsdriven historia, men iscensättningen i sig är precis så farligt livsbejakande som Carmen själv är.
Den vågar blod, men lyfts dessutom av humor, värme och sensualitet, och den utnyttjar på ett förträffligt sätt de resurser som knutits till ensemblen. Marianne Mörks röst borgar för operaupplevelsen. Sara Ekman och Lindy Larsson lånar både grace och dansarkropp åt Carmen.
”Carmen” varnar för huvudlöst utlevande, men när man lämnar Kajsa Giertz uppsättning känner man en obetingad lust att både dansa och snubbla in i problem.