I sin filmade ”Carmen” från 1970-talet lät Franco Zeffirelli den fjärde akten utspela sig på ett brant sluttande golv. Avsikten var att skapa en osäkerhet kring Carmens död, att hon begår självmord genom att falla mot Don Josés blottade kniv.

Det är en tragisk syn på Carmen, besläktad med det svärtat ödesbundna i flamencon, som jag fortfarande kan känna bär på något djupt oroande men som i dag tillhör det förgångna. För efter Zeffirelli har hon lustfyllt krossat porslin hos Peter Brooks i Paris, upproriskt spikat fast sina skor hos Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller på Folkoperan och blivit multiplicerad bortom alla definitioner hos Mellika Melouani Melani på Backateatern. En Carmen ”som är slank som en flaska, medan hon häller ut sin flytande kropp på golvet” som författaren Jeanette Winterson formulerat det.

En bild som också starkt ansluter sig till den känsla av skörhet och ogripbarhet som Astrid Robillard nu, i sin första stora operaroll, förmedlar som Carmen i Hilda Hellwigs nya uppsättning av Georges Bizets opera på Malmöoperan – med en vansinnigt vacker och vig mezzostämma som porlar och glöder lika otvunget som intensivt. En Carmen som vi aldrig sett förut, varken i högklackat eller barfota, utan i strumplästen. Som i ena stunden tar hela världen i besittning men som i den andra bara visar ryggtavlan. Och som knappt dansar alls.

Troligen inte för att Bizets musik skulle få henne att ”fastna stående på ett ben som en tupp”, som flamencogeniet Paco de Lucia med ett andalusiskt smil påstår i Carlos Sauras underbara Carmenfilmatisering. Utan snarare för att det inte alls skulle stämma med den allvarsamt molande glädjelöshet som, ofta lite på tvären med Christian Badeas fint eldiga ledning på pulten, präglar långa stycken av Hellwigs iscensättning. Inte minst den andra aktens krogscen, där scenografen Herbert Murauer ersatt den ofta flamencofarliga atmosfären med avtändande stripstänger och fotboll på storbildsteve i lokalen för det katastrofala kärleksmötet med Joachim Bäckströms Don José, som med sin feberaktigt glödande lyriska tenor gör en närmast psykotiskt demonriden ung man beredd att döda Carmen från första ögonkontakten. En relation som här mer än vanligt förflyttar birollerna (Cecilia Lindwalls utmärkta Micaela och Jeremy Carpenters fagre Escamillo) från föreställningens fokus.

Finalen på Malmöoperan blir, som man anat, extremt fasansfull där Don José till slut tvingar på en döende Carmen den ring han gett henne. Ett blint raseri som ackompanjeras av filmsekvenser från en verklig tjurfäktning i Sevilla – från det svarta vilda djurets mäktiga entré på arenan via de artistiska turerna med skynket till den avgörande nådastöten. En med flamencokulturen starkt sammanlänkad ritual och symbolvärld som föreställningen till sist gör sig vidöppen för. Som väcker ytterligare frågor kring Carmens öde. Och som återigen får mig att tänka på Zeffirellis sluttande golv.